Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Man blir påmind ibland, om hur snabbt livet kan ta nya vändningar. Jag väcktes som vanligt av att vår lilla karatetjej höll låda i magen, och påminde om sin helt nya existens. Kom snart att tänka på min fina vän T som dagen igår fyllde 40, hoppades att hon skulle få en skön ledig dag med mysigt firande. Åkte till jobbet och såg väl där meddelandet från min vän E, som skrev att hennes pappa blivit akut sjuk och att framtiden var oviss.

Jag är uppvuxen med E och de andra teatertjejerna, vi har varit vänner i över två decennier och vi har kommit och gått hos varandras föräldrar som i våra egna hus. Men E:s föräldrar var speciella. De blev våra vänner också. De öppnade sitt hem på somrarna när vi satte upp våra musikaler i deras lada. De har lagat middagar, pratat med oss, skrattat med oss, skjutsat oss i traktorskopan till vår stora (16-åringars förbjudna) förtjusning. De har spelat instrumenten perfekt när vi sjungit hellre än bra, och langat deo och nagellack till den som glömt ta med sig sånt en sån där solig ljummen försommarmorgon när vi vaknat upp i en trött hög till en pirrig skolavslutningdag.

Jag kommer alltid att komma ihåg hur E:s pappa och farfar satte sig i bilen och åkte 15 mil tur och retur, för att under tre minuter ackompanjera tjejerna när de spexade på mitt och Snyggos bröllop.

Jag hann tänka på allt det här, innan E återigen hörde av sig och sa att det var över. Jag hann tänka ännu mer på det när jag satt i bilen på kvällen på väg till Uppsala, nattsvart himmel och snö mot rutan. Vi träffades allihop, kramades och drack varm glögg och samtalet växlade mellan det obegripliga som hänt och mer förståeliga ting. Och jag kände lite som sådär att, ja, jag vet att allt kan ta slut precis när som helst, men låt det för Guds skull inte komma närmre än så här, jag fattar hinten, jag ska lära mig av det här att ta ännu mer vara på tiden.

Och jag kände ändå desto mer, att livet är fortfarande starkare än döden och om blod är tjockare än vatten så är kärlek i alla fall tjockare än blod och vad fint det ändå är att vi kan sitta här och försöka ta hand om varandra.