När lillan kom till jorden - den långa versionen.

I söndags kväll satt jag och chattade med syster S, när jag till slut vid tio-tiden ursäktade mig med att det var sovdags... "bäst att passa på innan bebisen kommer!" Tyckte jag hurtigt. Reste mig från datorn och vips gick vattnet. Blev paralyserad först, vad nu, en vecka till BF? OK, man VET ju att det där datumet är plus/minus ett par veckor, men jag var ändå helt oförberedd. Plaskade in till Snyggo som stod och borstade tänderna. Började lipa och förkunnade att vattnet hade gått. "Så nu måste vi ringa förlossningen!!" hulkade jag, vilket Snyggo tyckte var en bra grej. Gick och ringde och fick en tid att komma in på en gång för kontroll. Ringde pappa och fortsatte hulka i telefon. "Du måste komma hi-i-i-i-it!" Javisst tyckte pappa och klev upp ur sängen för att vara hos Hugo under tiden.

Så bar det av in till BB för kontroll. Allt såg bra ut och värkarna hade kommit igång men ännu inte supertätt, alltså blev vi tillsagda att komma tillbaka när det var fem minuter mellan dem. Halv ett på nattkröken åkte vi således hem igen, via McDonken ("för man borde ju ladda ifall det snart är dags"). Skickade hem pappa och gick och lade oss vid halv två-två. Vid tre vaknade jag av kraftiga värkar. Började klocka och insåg att det bara var fyra-fem minuter emellan. Väntade nån timme innan jag väckte Snyggo, och ringde sen pappa igen som kom över. Så bar det då av in till BB igen, BB-väskan hastigt ihopslängd för det var ju en av de saker som jag hade tänkt göra i veckan...

Blev totalt överraskad också av hur snabbt och tätt värkarna kom igång, jag trodde vi skulle ha lite mer tid på oss precis som sist. Snyggo fick närmast bära in mig på avdelningen (OK, nej det hade han ju aldrig orkat, men släpa då iaf). Fick ett rum och träffade underbar barmorska som omedelbart drog fram lustgasen och ringde narkosen när hon såg hur ont jag hade. En timme senare fick jag epidural och den här gången tog den bättre än sist. Bedrövligt ont gör det ju ändå och smärtgenombrott fick jag ett par gånger men vid ett-tiden var jag öppen tio centimeter. Hurra! Kanske går det faktiskt vägen den här gången! Tänkte vi alla. Fyra plågsamma timmar senare satt hon fast på samma ställe som Hugo gjorde för ett och ett halvt år sen, och vid 17-tiden konstaterades också att bebisen var trött och behövde komma ut snabbare än vad det skulle ta att vänta in ett normalt avslut.

19:42 plockades hon ut via kejsarsnitt. Tyckte den delen var mycket obehagligare den här gången, faktiskt. Var trött och tyckte det kändes som ett träligt avslut, var rädd att jag skulle känna mig helt apatisk även efter att hon kommit ut. Grät en skvätt för att jag var så törstig och inte hade fått dricka på flera timmar (man gråter för konstiga saker såna här gånger) men sen hördes plötsligt ett litet skrik, och så lyftes hon över skynket och bars i väg, Snyggo fick gå med och fixa navelsträng och annat. Sen kom min älskling med lilla Nora i famnen, de satte sig bredvid mig medans efterarbetet efter operationen pågick.

På uppvaket fick jag äntligen ha min lilla skrutt i famnen, och vid halv två i natt var allt klart med vägningar och mätningar och mediciner och uppvak och sånt. Vi sov helt ok lite av och till fram till morgonkvisten, och idag har vi gosat på rummet medans personalen springer in och ut och kollar sånt som ska kollas. Har sjukt ont i magen men får ju morfin och annat, i övrigt mår jag bra. Nora mår bra men har ganska mycket slem och fostervatten som hon kräks upp, och mår lite illa av då och då. Amningen har kommit igång fint och jag har fått hjälp att ta en dusch, väldans najs. I kväll åker Snyggo hem till Hugge, som har haft det alldeles utmärkt hemma med mormor och morfar. Jag och Nora ska förmodligen vara kvar till torsdag, så jag får längta efter Hugo tills dess. Blir spännande att se vad han säger om lillasyster!