Nej, det är inget jag ofta pratar om. Delvis för att jag inte tänker så mycket på det, delvis för att jag inte vill att det ska definiera vem jag är. Dock påverkar det HUR jag är, men det är ju en annan sak.
Nej, jag tänker inte så mycket på det. Men jag tänkte på det idag när jag var ute och sprang. Jag har haft en dålig dag, och det enda jag ville var att lägga mig på soffan ikväll. Mitt överjag lyckades dock övertala mig att ta mig ut, med löftet om att det fick gå precis hur långsamt som helst. Det gjorde ont hela vägen idag, men jag tänker på vad min smärtläkare sa en gång, att det värsta som kan hända är att det gör ont, typ.
En bra dag tänker jag inte alls på fibron. Inte för att jag inte har ont, utan för att jag under de fjorton år som har gått sen jag fick de första symtomen har lärt mig ignorera det. Jag skulle bli tokig om jag varje morgon skulle begrunda vilka kroppsdelar som värker idag. Jag tänker inte på att det gör ont att veckla ut sig varje gång jag kliver ut ur en bil eller reser mig upp från biograffåtöljen.
En dålig dag gör jag mitt bästa för att ignorera, med icke särskilt framgångsrikt resultat. Idag har det strålat från knäna upp i ljumskarna och från axlarna ned i skulderbladen, då är det lätt att känna sig en gnutta ockuperad. Ständigt störd sömn vänjer man sig vid, jag tror att det är därför det går så bra som det gör med nattvakna barn.
Den här löpar- och tränargrejen, den handlar inte om att jag är nåt träningsfreak som till varje pris måste ha en snygg kropp. Den handlar mer än något annat om att jag behöver endorfinerna, och min IBS-mage behöver det för att hållas i schack. Känslan av att jag KAN, även om det går trögt och långsamt och gör ont ibland. Känslan av att jag är ungefär som vem som helst.
"Du pratar inte så mycket om det längre", konstaterade Snyggo för ett tag sen. Nej, jag gör nog inte det och det beror nog till stor del på honom. Acceptera ditt öde utan att gnälla, tycks vara Snyggos devis. Inte så att man inte får prata om saker som är jobbiga eller så, men att älta saker, det är inget sätt man vinner sympati på hos honom. För min del tror jag att det är bra. Även om Snyggo själv bara sträcker sig till att säga att det inte kan vara en slump att vi träffades, skulle jag vilja säga att jag tror att Gud visste att jag behövde den typen av man, för att inte sluta som en bitter gammal tant.
Ja det finns många fler saker man skulle kunna säga om detta, att orka vara mamma med fibro är en annan tanke. Men jag måste duscha, och risken/chansen finns att jag inte återkommer till det här ämnet överhuvudtaget. :)
4 kommentarer:
Det är så härligt att läsa om din inställning! Har en faster med fibro, som aldrig gjort annat än klagat över att det är så synd om henne. Förstår att det inte är enkelt, men det är skönt att det finns människor som ändå väljer att vara positiva! :)
Håller med Jess! Förstår att det inte är lätt att ha ont jämt...! Men jag beundrar dig som ändå hänger i o tränar när du kan! (O så är jag också väldigt glad över att du har Mattias, men det vet du ju! :-)) Kram!
Jag vet ju att du klagade inte mycket innan du träffade Snyggo heller, det har jag alltid beundrat dig för :). Sen är det ok att klaga ibland, och här är kanske bra forum för det. Du är stark! Kram Tina
Bamsekramar från farmor och Calle...som heller inte tror på slumpen...
Skicka en kommentar