Man måste ju inte vara som alla andra.

Jag gillar tanken på att man kan bli vad man vill. Och då menar jag inte riktigt bli vad man vill som i president of the Junajted Stejts eller colombias Miss Universe, utan när det gäller lite mer vadagliga praktiska saker. Jag var länge INTE en som ägnade mig åt konditionsmotion. Jag styrketränade och gillade det (länge gjorde jag inte det men sen gjorde jag det och då blev jag ju en sån som gjorde det, ja ni fattar). Sen började jag småjogga lite och kom på att jag älskar ju det! Jag tror nästan alla som ger det en ärlig chans skulle gilla det. Morsan som absolut inte heller joggade ("jag tycker MYCKET bättre om att promenera, nämligen") var förra helgen i Prag och betade av ett halvmarathon, som topp tio i sin åldersklass. Samma år hon fyller 60. Man KAN. Man kan bli en sån som lagar god mat fast man förut inte kunde koka varmkorv, man kan bli en sån som älskar krukväxter eller bli politiskt aktiv fast man aldrig tidigare har brytt sig. Jag gillar den tanken.

Däremot får man ju fortfarande utgå från sig själv. Det slog mig idag, när jag gav mig ut på årets andra joggingtur. Jag vek ihop magen i tre prydliga veck och pulade in den i löpartightsen. Det är inte superbekvämt att springa med en D/E-kupa som kräver dubbla träningsbehåar (för jag tänker inte se ut så här jämt och har ingen lust att investera i dyra nya plagg) och eftersom jag fortfarande är en liten aning rädd att jag ska typ dra upp såret på magen eller att hela bäckenbottenmuskulaturen ska rasa rätt igenom arslet (ja, ursäkta men ni fattar) så har jag utvecklat en lite speciell smygande småjogg som kanske inte ser så där väldigt graciös ut, men den funkar på mig.

Nej, jag kanske inte ser ut som alla andra löpare när jag kommer försiktigt småskumpande i löpspåret, iklädd Snyggos regnavvisande röda cykeljacka, och med magen en bit ned på låren (så känns det). Men jag SMÅJOGGADE hela min femkilometersslinga, jag gjorde det idag på 34,30 blankt och då tänker jag verkligen inte gräma mig över hur många minuter det är från när jag sprang innan graviditeten, utan jag tänker klappa mig själv på axeln och vara så HIMLA stolt över den här kroppen som har burit och fött två fantastiska små krumelurer, och som nu förtjänar att få bygga upp lite kondition och styrka igen sen. Som faktiskt HÅLLER. Och sen att det är helt nya spännande veck och valkar på den, det får man väl försöka se på med nån slags förtjusning. Så här ser iaf jag ut när JAG joggar, kanske inte som en klassisk löpare men jag gör det ändå och det är lika bra som han den där jag mötte som sprang så där tjusigt med sin slanka löparkropp i sina snajdiga svindyra löparkläder.

Jaha, en dusch på det, då.