Jobbet jag sökte och fick

Det var nånstans kring 2010 jag var på intervju.

Gud: jaha, du tror alltså att det här är nånting för dig?

Jag: ja det tror jag absolut. Vad är det för lön?

Gud: lön? Nej, det har du missuppfattat. Eftersom jobbet i sig är så roligt är det istället du som betalar. Du bor ju i... Nu ska vi se... Sverige var det ja. Ja då brukar man räkna med ungefär en miljon per uppdrag.

Jag: oj då, det var mycket pengar. Men jag är fortfarande intresserad. Hur var det nu i stora drag...?

Gud: man kan säga att du kommer att vara en slags vårdare. 

Jag: ok, finnas tillgänglig och sådär har jag förstått.

Gud: ja, lite mer än så till en början. Uppdragsgivaren kan ju inte gå själv, inte heller äta eller tvätta sig utan hjälp. Du kommer behöva hjälpa till med allt.

Jag: ok... Det låter förstås ganska körigt. Man får nog se till att sova ordentligt om man ska klara det, låter det som.

Gud: ja, fast det finns en liten hake där... Uppdragsgivaren sover inte så bra. Särskilt de första åren så sker arbetet dygnet runt. Lite längre fram i tiden kommer det istället att bli som en sovande jour.

Jag: oj då... Men det låter ändå mysigt att umgås så mycket, tänk så många härliga konversationer vi kommer att ha de där vakna nätterna.

Gud: nja... Uppdragsgivaren pratar inte, i början. Du kommer förstås att prata med honom eller henne. Men det är ganska troligt att hen svarar med att illvråla.

Jag: usch, det är ju inte så trevligt.

Gud: nej, fast det vara sällan längre än ett par - tre timmar i sträck.

Jag: ok. Ja men sen efter de här första åren...

Gud: ja, då ändrar arbetet lite karaktär, kan man säga. Du blir lite mer som en pass-opp. Uppdragsgivaren kommer vilja att du lägger dina surt förvärvade slantar på märkeskläder och andra prylar. Sen kommer du att få skjutsa omkring hen till olika aktiviteter, fester och sammankomster. Du kan förstås ställa vissa krav själv, men i slutändan kommer det till största delen vara du som städar, plockar, lagar mat och tvättar.

Jag: jag förstår. Men det är klart, det gör man väl gärna för den våg av tacksamhet som jag förstår väller emot en under den här perioden av uppdraget.

Gud: hoppas kan du göra, men räkna inte med det. Under den här tiden är det istället vanligt att uppdragsgivaren tycker att du är sannerligen pinsam och besvärlig.

Jag: TROTS att mitt liv då går ut på att göra hans eller hennes liv så bra som möjligt?

Gud: ja faktiskt, hur konstigt det än kan låta. Det positiva i kråksvängen är att jag alltid sätter två personer tillsammans på ett sånt här uppdrag. Det är upp till er sen om ni samarbetar eller inte, men det är inte riktigt meningen att man ska greja det här helt själv.

Jag: vilken tur! Då vet jag vem jag...

Gud: jag vet. Jag har redan tänkt ut det så. Vi börjar med en och sen när ni har vant er lite slänger vi på en till. Ska vi säga så då? Har vi en deal?

Shit alltså, han borde ju bli säljare. Men vi har inte ångrat oss hittills...