Fattig?

Om nån känner att det börjar tryta lite i semesterkassan och kylen därtill gapar tom, kan jag tipsa om ett bad här i närheten där man kan fånga en and med bara händerna, företrädesvis medan den sitter bredvid dig på din badhandduk. Pekinganka, kan man tillaga det på and? Men sen kom ju andungarna, bebisarna som Hugo säger, och de är ju så söta. Hugo matade dem med muffins direkt ur handen... Det är min unge det där. 

Efter en härlig picknick-lunch åkte vi hem och barnen sover middag, mamman dricker te och känner sig alldeles uppfylld av denna kvarts andningspaus. Härom dagen kändes det som att jag aldrig igen skulle få sätta på mig nåt snyggt (kanske nåt VITT till och med!?) och tala en mening till punkt, men nu kom hoppet tillbaka. Det är ju inte kaos hela tiden. Och även om det är det mestadels så vägrar jag klappa ihop av det. Det är så himmelens kort tid de är så här små, vi reflekterade över det senast igår när vi såg bilder på Hugo från förra sommaren. Nej, skrik och gap och diarréer till trots är det ju fantastiskt mysigt också. De andra delarna, liksom.