Resultatet...

...av gårdagens tävling var en svägerska med mag/ryggkramper, en pappa som nästan kröp i mål efter kramp under halva loppet och en mamma som låg raklång vid mållinjen (på rätt sida dock) och tjoade av våldsamma benkramper. Och så vår lilla fyrklöver, nöjda och glada och upplivade av en härlig utflykt tillsammans. Hehe. Olika falla ödets lotter.

Halva fyrklövern. Barnen skötte sig mycket bra, trots att det kanske var mer föräldrarna än barnen som uppskattade att stå på samma fläck i två timmar och hejja på folk.

Nöjd efter att ha tagit sig i mål! Skulle jag med vara.

Hugo busade med faster, och livade upp hennes humör lite. För stunden iaf...

Duktiga mamma, som bet ihop och tog sig i mål trots magbesvär och annat.

En kram ska mormor förstås ha! Tror Hugo var den mest högljudda supportern på stan när mamma och pappa passerade. "Hejja offa!!" Ropade han så att eken skallade mellan slottet och stadshuset, i gott och väl fem minuter innan vederbörande dök upp. 

När vi kom hem stjälpte vi trötta barn i säng, innan vi hade en mysig middag tillsammans. Inte ens pappa som kan vara lite busig kastade något på väggen. Tur det, kalops är så smetigt.

Idag har det varit full rulle. Efter att ha intagit morgonkaffet invid en liten, liten bajsklutt (dessvärre bokstavligt, inte ett nytt smeknamn på nåt av barnen) sanerade vi matrummet och gav oss sen av åt olika håll. Jag körde ett långpass, i fina vädret. Skrapade ihop 14,25 km i ett 6:00-tempo. Borde ha gått lite långsammare, men svårt när man springer själv tycker jag. Då vill man ju mest ha det gjort. Nåväl, Snyggo och barnen åkte på öppet hus på brandstationen, och det var en upplivad Hugo som kom hem därifrån. Nu är pojkarna i familjen på fotboll, medan flickorna är hemma och grejar lite. Eller ja, i skrivandets stund sover microapan middag, vilket möjliggör en stund i fåtöljen för mig. Ikväll väntar bröllopsplanering tillsammans med brorsan och E, ser fram emot det!