Var hos pappa på lunchen. Fortfarande trött och yr. Vi sa inte så mycket, jag satt på sängkanten och vi höll varann i hand. Ganska hårt, sådär så man kan känna pulsen slå men man vet inte längre om det är sin egen eller den andres man känner. Och när pappa pratade med den där svaga rösten hörde jag för första gången hur lik farfars den är. Farfar som å andra sidan svarade med kraftfull stämma i telefonen ikväll, inte alls som man kan vänta sig av någon som igår brakade med huvudet in i en dörr så att han fick ett eget bandage.
Nåväl. Jag har även hunnit bli putt på min kusin/pålandetsyrra som inte sagt att hon firar sin 25-årsdag ensam i en lägenhet på andra sidan stan. I allsin dar liksom, jag hade ju gjort värsta tårtan om jag vetat.

1 kommentar:
Att bjuda in mig själv är jag inte så bra på, vill ju inte vara till besvär och framförallt inte när jag vet att det finns andra saker som upptar både mycket tid och energi. Men bara vetskapen om att jag hade varit välkommen och att du då hade gjort en tårta till mig gör mig både rörd, glad och varm i hjärtat. <3 Love u sis! P&K
Skicka en kommentar