Jag blir sällan sådär rasande inombords, men det finns en typ av fenomen som triggar igång en alldeles vansinnig sida hos mig. Fenomenet kallas ignoranta busschaufförer.
Bakgrund. I morse när jag jäktat in till st eriksplan i elakartad snöblåst såg jag till min förtjusning en buss stå på hållplatsen, med destination Mitt Jobb. Gick fram till den, varpå busschauffören knäpper igen dörren mitt framför näsan på mig, för att sedan titta åt ett annat håll medan han i långsamt mak rattade ut från hållplatsen. Först stod jag kvar en stund med chockerat gapande mun, sen tittade jag ned för att se att jag inte blivit osynlig under natten (det hade jag inte, även om hyn är tämligen transparent så här års) för att till sist låta ilskan bubbla upp inom mig när jag utbrast ett "nä nu JÄRNSPIKAR" när jag rusade ned i tunnelbanan. En station, med lite flax skulle jag minsann kunna vara framme samtidigt som bussen, och när han är nödd att öppna dörren på nästa hållplats kommer jag stå där som hans antagonist och osalige ande (eventuellt med fula fingret i luften).
Tuben kom, åkte en station, gick av, rusade upp för trapporna. Två steg i taget. Hade en lång harang klar för mig, redo att avsalvas. Kom ut och kliver fram på busshållplatsen i exakt samma ögonblick som bussen kommer runt hörnet.
HA! Tänker jag och gör mig redo för säga mina väl valda ord. Fast vänta nu, var det verkligen den där chauffören!? Har det kommit en annan buss emellan? Alla blå bussar är ju onekligen väldans lika varandra. En snabb överläggning med mig själv, innan jag kom fram till att mitt planerade tal definitivt inte skulle kunna komma ifråga om jag inte var alldeles säker på att mottagaren var den rätta.
Det var således bara att slinka upp på kontoret istället, ta en kaffe och lugna ned sig.
TYPISKT. Nästa gång ska jag vara MYCKET noga med att ta signalement.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar