Halvmaran genomförd!!

Det gick aldrig ens i närheten av långpasstempo, som ju faktiskt legat en bit under 6 min/km. Istället kände jag att fokus fick ligga på att försöka hålla ett jämnt och stabilt tempo. Blev lätt illamående redan vid 9 km, men det gick över. Vid 13 km kom de första krampkänningarna i båda vaderna, och även om det inte blommade ut i nån regelrätt kramp förrän precis efter målgång så var det rätt så oskönt att springa med. 

Man kan väl summera de två timmarna och tio minutrarna med att det aldrig var nån njutning, men jag tar med mig att det var ett jämnt och fint tempo, att jag sprang så långt som jag aldrig sprungit och att jag hade pannben nog att göra det trots den lilla mängden löpträning jag gjort i vår. Nu ska vi hem och käka smörgåstårta! Syskonen kommer och firar mig lite i förskott.

Jossan gjorde ett fint lopp och kapade flera sekunder från senaste halvmaran, och mamma ska vi inte ens prata om... Där kan vi snacka pannben, bäst när det gäller.