Nu är vi bara fyrtiofyra

Det är omöjligt att låta dagarna passera utan att beröra det som hela tiden bubblar under ytan.

Ni som hängt här länge vet att vi är en tajt släkt på pappas sida. Pappa själv kommer från en stor familj, fyra syskon och alla har egna familjer. Eftersom de flesta av oss är uppvuxna på samma lilla ställe, är det med den sidan av släkten det har firats jular, somrar, födelsedagar, studentkalas och bröllop. Utöver det har många av oss också delat en vardag, i olika perioder och konstellationer.

Jag räknade lite snabbt på det nu, och vi är väl sådär 45 stycken, med partners och barn inräknat. Många som funnits med så många år nu att man inte kommer ihåg när de inte var en självklar del av släkten.

Vi har ligans äldre. Farfar, farmor och Calle och faster A-mor. Så tacksam att farfar och farmor fick barn när de var så unga att vi därmed också fått ha dem i massa vuxna år (hoppas på många år till). Har just avslutat ett långt samtal med farmor, där vi både hunnit beklaga oss, skratta, gråta en skvätt och skratta lite till. Har jag sagt att hon är en av mina bästa vänner?

Faster G, som jag tillsammans med farbror T kommit att uppskatta än mer i vuxen ålder, när jag insåg att de inte bara är kusinernas päron utan också två superfina människor med stora hjärtan. När vi var små? Då var de ju just mest bara kusinernas päron. En hel radda barn har de, varav de två äldsta är de kusiner vi växte upp med. Tre mittengrabbar som jag önskar att livet är snällt emot och deras två smågrabbar som gör mig alldeles varm i hjärtat. Som tex i fjällen i somras när de utan att beklaga sig låtsades som att Hugo och Nora var något sånär på deras nivå, hjälpte dem med filmer på I-paden och låtsades att det var jätteskoj att leka vi-går-i-ring-runt-vardagsrumsbordet.

Farbror B och faster A, mina på-landet-föräldrar. Jag tror inte att de själva fattar hur mycket de betydde för mig när jag växte upp (och fortfarande!). Förmodligen för att man tänker att andra bara ska förstå vad man tycker och tänker om dem. Jag har kallat dem min På-landet-familj för att det var dit jag åkte varje lov och så fort jag kom ifrån, från det att vi hade flyttat ifrån Julita tills dess jag blev vuxen. Där behövde jag inte vara mellanbarnet och en i flocken, utan fick vara den stora som hjälpte till att natta barn, lära mig göra "äcklig sås" och sitta uppe sent och se på lite för läskiga filmer med farbror B eller spela dataspel med faster A (jojomen). Och ungarna, som inte är ungar längre. Som är personer som jag beundrar, ser upp till och oroar mig för (fast inte så mycket nuförtiden).

På andra sidan ängen från på-landet-familjen bodde min farbror BC, med faster GC och ungarna. Två fina, lågmälda grabbar. Farbror BC som älskade Grekland, som var den första som jag åt feta ost hos (bara en sån sak!) som var så väldigt mycket yngre än pappa att han var väldigt störtcool bara därigenom. Bosse. Jag skrattar när jag tänker på hur han med liv och lust skådespelade i mitt och syrrans lilla videoprojekt. När jag tänker på honom tänker jag också på hur han kunde diskutera Roxettes senaste kassettband (jo, det var på den tiden) med oss, och hur jag fick min första kajal av honom och GC (även om han sen också var den som retades när man kom alldeles för svartmålad till nån tillställning).

En retsticka, det var han, Bosse. På ett ganska skojigt sätt. Jag minns när vi hade varit på Cypern, och sen sammanstrålade på farbror T:s 50-årskalas. Hur han tittade på syster S som tilldelats något mindre pigmentmängd än oss andra till henne sa nåt i stil med "jaha, familjen har varit på Cypern ja, men var var DU nånstans?" Jättepoppis när man är i 18-årsåldern och det viktigaste som finns är att vara snäppet brunare än en pepparkaka efter en chartersemester.

Farbror BC som slutade sina dagar alldeles, alldeles för tidigt. Efter en trafikolycka begravdes han 2007, och man kan inte gradera sorg och känslor men som släkt måste det ha varit en av de svåraste stunderna. Och så nu, när hans yngsta son, min kusin E, inte orkade leva längre.

Det är en styrka att vara så många. Men ändå! Många att bekymra sig för. Tänka på och känna med.

Jag har själv haft en klinisk depression. Jag vet att en sån är dödlig, på samma sätt som cancer är det. Jag har själv stått en natt med 30 Alvedon i handen, och hade jag varit säker på att det skulle ha varit slut i och med det så hade inte jag heller suttit här idag. Jag vågade helt enkelt inte, och morgonen efter ringde jag pappa och bad honom boka en flygbiljett hem från Gotland. Det är med den vetskapen, och med vetskapen om allt fantastiskt som har hänt efter att jag blev frisk, som det känns extra tungt. Det är svårt att inte se mig själv i ungefär samma ålder, och tänka att det på något sätt bara är någon himla slags tur att jag sitter här. Jag var lite feg, det var inte E och på fredag ska vi samlas igen allihopa, och ta avsked. Jag kan knappt tänka tanken.

Jag tycker så himla mycket om er hela bunten, och det enda, enda som är bra med fredag, det är att vi åtminstone får krama om varandra då. Nästan alla.

Det verkar som att det här livet är menat att vara nån slags berg-och-dalbana. Det är bara att skratta, gråta och hålla i sig. Och helst, om det GÅR, inte hoppa av i förtid. Det blir så oändligt sorgligt.