Det kanske var ett löv på spåret

Men det vet jag inte eftersom jag tog bilen istället för att vara säker på att komma i tid till dagis. Vilket jag gjorde sånär som på två minuter. Åkte till marknaden vilket jag peppat för igår, men gick idag runt med gråten brännande bakom ögonlocken eftersom det känns som att den här kroppen håller på att tacka för sig. Tur för barnens skull att morfar var med, annars hade jag inte åkt dit överhuvudtaget tror jag. Såna här dagar (som det har varit så gott som hela det senaste halvåret) önskar jag att jag bara kunde lyfta ur kroppen. Kanske lobotomera mig också.

Men det gör man ju inte! Nej då, man gråter en skvätt, borstar av sig, samlar ihop sig, gör sitt jobb, lagar maten och försöker låta bli att fundera.

Vad glad jag ser ut va! Men snart ska jag få Ben&Jerrys, efter det känns det nog bättre.