Glädje och sorg

I morse gick farfar bort.

Vi skulle ju ändå till Katrineholm, men hade inte tänkt att resan skulle inkludera ett sista avskedstagande. Farfar såg så lugn och fridfull ut, det spelade till och med ett leende på läpparna. Så där som det nästan alltid gjorde. Vi sa det allihopa - rätt som det är tittar han väl upp och säger att han bara skojar. Det hade varit ett skämt helt i farfars smak.

Jag är glad att farfar aldrig blev gammal. Visst blev han många år, men klar i knoppen och med i matchen var han alltid. Såg favoritlaget Örebro tillsammans med pappa så sent som i helgen, missade förstås inte Wimbledonfinalen.

Till Emils begravning i höstas kom jag ensam, men fann styrka i farfars rejäla hand. Jag kommer alltid bära med mig känslan av hur vi samlats runt graven, farfar sitter i sin rullstol och jag sitter bredvid honom, hand i hand, jag vilar huvudet mot hans knä. Jag hör honom säga "vi ses snart" till Emils kista och tänker nej, NEJ döden! Du kan inte göra såhär, komma och plocka oss en efter en.

Man ska inte dö före sina barn, och absolut inte före sina barnbarn. Det sa han då, och så är det ju, men jag är glad att farfar fanns både när Bosse och Emil gick bort. För min skull.

Det kommer finnas många händer att hålla på farfars begravning också. Och det är väl på något vis glädjen i det hela. Den här självklarheten i hur vi hör ihop, från kusiner till fastrar och mostrar och många generationer.