Begravning

Det är som om livet känns som allra starkast när det går hand i hand med döden på det påtagliga vis som en begravning ändå är. Som om kärleken blir ännu större när den ska samsas med sorgen. 

Farfar levde hela sitt liv i Julita. Föddes i samma hus som han och farmor sedan uppfostrade fyra barn i. I samma hus som vi barnbarn sen fått springa runt och leka. Plocka vinbär utanför, göra lekstugor av uthusen. Klättra upp på höskullen och skrämma varandra med de där hålen som finns under höet, som i värsta fall skulle få oss att braka rätt ned i stallet. Vilket hade varit direkt olämpligt av flera skäl, för oss just då kanske främst för att ingen visste (?) att vi var där.

Att få äran att bära ut kistan tillsammans med fem av mina kusiner är något jag kommer bära med mig hela livet. 

Farfar och jag!

Sommarens vackraste dag. Varmt och vindstilla. 

Och så barnen.... Olivia som trodde alla grät för att vi var tvungna att slänga ned blommor i "hålet i marken", och Nora som undrade var "skattkistan tog vägen." 

Inez&Nono

Minnesstunden blev också fin. Eftersom vi var nästan alla kusiner samlade passade vi på att ta kort. Och när Matilda sa "hörrni, nu hoppar vi", då kändes det som rätt grej att göra. Det fanns, som Henrik påpekade, få situationer som var så allvarliga för farfar att man inte kunde skämta.

Mina fina syskon. 

Efter minnesstunden sprang jag och farbror B hem till dem (huset bredvid farfars gård). Skönt att rensa lite tankar. Mötte upp resten och satt sen hela kvällen och åt tacos, åt rester av fikat och bara var.

Människor i alla vrår...

 På kvällen satt vi sen ute på altanen, vi som kvar. Invirade i filtar, med ljus på bordet och en makalös stjärnhimmel över oss. Krisse spelade gitarr och vi sjöng alla fina sånger vi kom på. Matilda var så där rolig som bara hon kan vara, så att vi skrattade så att vi tjöt mellan varven. Hur kunde en sån här dag bli en av årets bästa? Får man ens säga så?

Vi midnatt bröt vi upp och när lördagen kom var lite av det där magiska borta, men jag tror att det vilar en alldeles särdeles varm känsla inombords hos fler än mig.