Jag och Simon bestämde oss för att springa ihop så länge det kändes ok. Vi höll ett superjämt och komfortabelt tempo. Sprang och småpratade, klappade i takt till musiken, peppade varandra. Eftersom ingen av oss var ute efter nåt personbästa, men däremot ville vi gärna hålla oss under två timmar, så kändes det rätt soft. Det var först kring 17 km som jag fick lite kramp i vaderna, men efter ett par km släppte det och jag kunde lubba i kapp S som låg nåt tiotalmeter före mig. Hade mycket krafter kvar och vi bestämde oss för att spurta när vi närmade oss sista kilometern. Då slog magkrampen till. OMG! aldrig fått sån våldsam kramp mitt i magen förut under en löptur. Kröp ihop och det kändes som om jag kravlade fram. Handen i ryggen från den okände mannen bredvid mig hade jag kunnat betala en tusenlapp för!
Men i mål kom jag, strax efter brorsan. 1:57:46 blev sluttiden och det kändes bra.
Nu sitter jag, Snyggo och Jossan i soffan och slappar. Skön lördagkväll!
3 kommentarer:
Makalös prestation med sån "uppladdning"! Du är sannerligen en fighter! ♥
Du är helt otrolig, grattis. Är bilden när ni går i mål? Du ser oförskämt fräsch ut ;-). Bra tjejen ;-) ♡
Tack ♥️ Nej, de två första bilderna har min svägerska fotat när vi sprang förbi deras hus, efter bara några kilometer. Sista bilden är efter målgång 😀 kram!
Skicka en kommentar