Ni vet den där...

...när man drömmer att man går hemifrån och efter ett tag upptäcker att man är naken? Lite den känslan har jag haft idag.

Det började med att säkerhetschefen gav mig och en kollega i säkgruppen att skriva en beredskapsrutin som skulle användas i händelse av incident. Den skulle sedan presenteras för de domare vi samverkar med i klientärenden.

Jag och Robert skrev således en sådan och delade sen upp vår presentation så att jag skulle börja bluddra lite allmänt på mötet, varpå han därefter skulle dra själva rutinen. Vi såg framför oss ett litet "runda bordet"-möte där vi på ett så avslappnat sätt det nu går att vara  tillsammans med ett gäng domare skulle prata om detta.

Jag har hela veckan haft i bakhuvudet att jag måste sätta mig ned och skriva ihop bluddret till några väl valda stolpar. Dock har det varit mycket hela veckan och till slut tänkte jag att jag får väl freestyla lite grann, or "ordbajsa" as we call it.

Mötte upp Robert i morse och knatade bort till mötesrummet, där oroväckande många stolar stod uppställda. Snart började chef efter chef droppa in, varpå vi började ana oråd. Det skulle visa sig att husets samlade resurser av chefer (ganska många på ett kontor med 150 anställda) tillsammans med vår högsta chef skulle vara på mötet, tillsammans med fyra domare och två juridiska sekreterare.

Jaha, så tog högsta chefen till orda.
"Vi tänkte börja med säkerhetsfrågorna, så vi välkomnar fram Robert och Johanna som ska hålla i den biten, varsågoda."

Robert strök sig lite nervöst och förstrött över skjortan och missade helt mina överdrivet tydliga signaler om att vi kanske skulle kunna gå fram tillsammans, han var så inställd på att jag skulle börja. Hade inget annat val än att glida upp där mol allena. Typ... Naken.

Jaha, så då vill jag att ni för en stund föreställer er att någon slänger in er att hålla ett oförberett föredrag för en rad uppsatta personer på en ganska hierarkisk arbetsplats.

Yrkesmässigt självmord, skulle vi kunna tala om, om det inte hade varit för det här VÄLSIGNAT välsmorda munlädret som Gud i himmelen och på jorden utrustat mig med.

Blev det bra? Nja, kanske inte stoltaste ögonblicket i min karriär. Inte det bästa heller. Ett av de värsta, tror jag, om man inte räknar in klienter som slåss och försöker ha ihjäl varandra. Men det dög. Och som Snyggo så uppmuntrade skrev efteråt, det där folket är ju också vanliga människor som under ett litet anförande sådär mest tänker på vad de ska äta till middag och var julafton ska spenderas i år...