Dan före dan före dopparedan

Helgen i Idre får summeras som lyckad. Jag kände mig som en VM-åkare när jag lyckades ta de branta krokiga backarna utan att ramla, efter att jag första dagen bett Fader Vår i varje utförsbacke. I uppförbackarna var det stakning som gällde. Min tränare har kört hårt med mig inför stundande halvvasa. 

Vi hann med lite annan lek också, precis som förra året...

...och till barnens stora förtjusning hamnade vi i ren-trafikstockning på hemvägen.

I söndags blev Nora mer förkyld, så jag vabbade med henne igår. Mysig dag med både vila och lite hemmafix. Idag vabbade mormor istället, så tacksamt att vi båda kunde jobba när det var en sån dag som för oss båda hade blivit trasslig att inte dyka upp på. I morgon är vi lediga, Snyggo jobbar lite hemifrån men annars ska det lagas mat och städas och bakas pepparkakor och... Ja, ni vet.

Därtill ska vi på morgonen få hemlarmet installerat, och jag är mycket nervös över att råka dra hit en väktare mitt i natten när jag blott ska släppa ut kattdjuret. Eller gå till jobbet. Eller komma hem från jobbet. Jag ser lite grann framför mig hur den arma väktare som patrullerar vårt område till slut kommer att se sig som en femte familjemedlem här hemma, efter att ha kommit hit varje dag under 2016. Hoppas åtminstone han är trevlig. Förlåt, menar hen.