Lördag

Vi har haft en skön dag, jag och barnen. Slappat, lekt, handlat lite inför semestern såsom hattar och sandaler. Sprang en mil tack vare att pappa kom och kollade till gnuttarna på förmiddagen. Haft myskväll framför "Husdjurens hemliga liv." Nu sover de sen länge och jag sitter i soffan sen länge. Kikar lite friidrott, läser.

Snyggo är i Frankrike och ska cykla La Marmotte i morgon. Drygt 17 mil och totalt 5000 höjdmeter i franska alperna (det måste ju alltid vara lite extremt).

Som alltid när han är långt borta blir jag rastlös och orolig i kroppen. Träningen och tävlandet kommer alltid vara den där älskarinnan jag har att tampas med, det har jag insett för länge sen. Eller, man kan säga att jag har gett upp kampen. Det är ändå mig han kommer hem till, till slut. Men jag kan ta det, eftersom han fortfarande efter 11 år skiner upp när han ser mig. Eftersom han alltid håller hårt om mig när vi ska sova. Eftersom det sällan går mer än ett par timmar av en arbetsdag innan det kommer ett sms med en fråga om hur min dag har börjat. Eftersom han all ledig tid (ja, det blir ju I ärlighetens namn inte så mycket tid efter jobb och träning ;-) fixar och trixar för att vi ska ha det bra, vare sig det handlar om att bygga en altan eller putsa fönster med den nyinförskaffade (ganska dåliga) batteridrivna fönsterputsen.

Så det är väl det. Jag är halv utan honom. En riktig kliché, men så är det. Jag är stark och kapabel och självständig och kan försörja mig själv, men han är den rationella, ordningsamma, lugna och kärleksfulla delen av mig.

Jag får ofta, väldigt ofta, frågor om hur jag "står ut" med att han är borta så mycket, hur jag kan "gå med på"  att han lägger så mycket tid på träning. Jag kan själv ibland tycka att det är extremt. Men om det är det enda klagomålet, då är jag nog lyckligt lottad. Jag är nog inte heller den lättaste att leva med, med mina humörsvängningar och mitt världssamvete och min rastlöshet.