Inspiration

Det finns några saker som jag håller fast i och som ger inspiration i ekorrhjulet där man samtidigt helst ska klämma in lite personlig utveckling.

Jag har tagit fasta på att man kan bli vad man vill. Jag har skrivit om det förr, den där tanken på att inte låta sig begränsas av en föreställning om sig själv. Som att inte kunna laga mat. Jag var länge en sån som inte kunde laga mat. Sen lärde jag mig. Nu är jag hyfsat bra på det, om jag (och Snyggo) får säga det själv.

Jag var länge en sån som inte sprang. Sen började jag springa. Vips blev jag en "sån som springer".

Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Det har jag dock lite grann tvingats bli, sen barnen kom. Tänkte på det senast i morse när det var uppstigning 7:20 för att åka till Noras gymnastik. När blev jag "en sån" som tycker att det känns helt ok att binda upp sig till 12 gymnastiktillfällen på söndagmorgnar?

Intresserad av omvärlden och politik har jag alltid varit. Det där utvecklas mer med åren. För att jag vill det. Rättviseaspekter och likabehandling tycker jag är viktigt. Att inse vad man själv färgats av och sen göra egna val utifrån det.

I den här ständiga resan som går ut på att inse vem man är och komma på hur man vill vara så finns det som sagt några små hållplatser längst vägen där jag gärna sätter mig och fyller på. Hållplatsen jag vill dela idag är Mia Skäringer och Anna Mannheimers podcast. Finns på Spotify och säkert fler ställen. De startade den i våras och jag som aldrig fastnat eller intresserat mig för poddar fastnade direkt. Det är naket, öppet, ärligt och roligt.  Jag får samma känsla när jag lyssnar som när jag hänger med mina närmsta vänner. Dessutom skrattar jag med jämna mellanrum så att jag gråter.

Mycket tror jag handlar om att de bejakar också det som är svårt i livet. Det är svart krass humor och mycket kärlek. Och ibland en känga åt patriarkaliska strukturer och kvinnovåld.

Jag är så trött på vita väggar och rosa rosor och perfekta liv på sociala medier. Naturligtvis är jag medveten om att man väljer att visa upp en bild. Men jag vill se hela bilden. En liten del av hela bilden åtminstone. Annars blir det ointressant. Och det känns det som att jag får här. Jag lägger ifrån mig hörlurarna efter varje program med lite skratt-tårar, lite salta tårar och en känsla av att inte vara ensam.