H&M och solen

Den här H&M-reklamen reagerade jag på när jag såg den för nån vecka sen. Jag är glad att Cancerfonden också har reagerat.

"Finns det inte viktigare saker att reta upp sig på än en solbränd modell? Nej, inte om man – som vi på Cancerfonden – dagligen tvingas möta effekten av för mycket sol i form av svårt sjuka människor, förtvivlade anhöriga och sönderslitna familjer.

Varje år drabbas mer än 40.000 personer i Sverige av någon form av hudcancer. Malignt melanom, den allvarligaste typen av hudcancer, beräknas i år leda till cirka 500 dödsfall.

Exponering för UV-strålning från sol och solarier är inblandade i majoriteten av alla hudcancerfall. Kopplingen mellan solning och hudcancer är nästan lika tydlig som den mellan rökning och lungcancer" står det bl.a att läsa på Cancerfondens hemsida. Hela artikeln kan man läsa här.

För tio år sen tyckte jag att en semester var misslyckad om man inte kom hem knallbrun. Jag tycker fortfarande det är skitsnyggt med en läcker solbränna. Vem tycker inte det? Och sol suktar vi ju efter hela vinterhalvåret. Men faktum är att en ungefär en kvarts sol om dagen räcker för att vi ska få den D-vitamin vi behöver.

Jag gillar verkligen fortfarande att ta en kopp kaffe på farstubron (underbart ord) och känna solen i ansiktet. Att läsa en bok på stranden och bli så där härligt varm i hela kroppen. Men efter att pappa fick hudcancer för några år sen förlorade det idoga solpressandet definitivt sin tjusning. Det där som "alltid händer nån annan" drabbade plötsligt oss som familj.

Sol kan man tack och lov njuta av utan att smörja in sig med kokosolja och pressa i en solstol. Nuförtiden försöker jag alltid komma ihåg att smörja in mig, och vill jag sitta på balkongen och njuta av solen undviker jag tiden mitt på dagen när solen är som starkast. Sen är det ju faktiskt så, att solen tar lika bra när vi promenerar till bussen, är på utflykt på Kolmården eller tar en kafferast på sommarens roadtrip. Det är i det närmaste oundvikligt att, även om man är försiktig, inte anta en lätt brun ton (om man nu har anlag för det), bara genom att leva som vanligt på sommaren. Och det kan väl räcka så?

jo rå så att

Jag sprang om en man idag i joggingspåret. Jag tänker mig att det måste vara en VÄLDIGT bra grej, eftersom män innehar alla världsrekord och får starta först i alla lopp.

Är det sånt som kallas taktiskt genomfört lopp?

Den här klänningen tycker jag kanske är den finaste i Karen Millens vårsortiment, och om det skulle bli typ 95-99% rabatt på den nån gång slår jag nog till.

Snyggo jobbar på Annan Ort ett par dar, så jag har varit på promenad och köpt massor av frukt (vilken jag redan tröstätit upp).

För övrigt har jag mest försökt smälta att jag tydligen ska åka skidor i vinter. Tur att det inte är skridskor, för jag kan inte ens stå på ett par griller. Osäkert om jag kan stå på ett par skidor heller för den delen. Jag kanske trillar i första backen och så blir jag överkörd bakifrån av nån med vassa skidor så att jag liksom spetsas på ena skidan och kanske också en stav och det kommer ju säkert göra jätteont men i bästa fall kan jag ju sitta där spetsad på skidan ända till Sälen. Eller Mora, eller var man nu går i mål.

Är det en vanlig dag?

Nix nope!! OK, först det galnaste av allt, att Snyggo i present gav mig en start i tjejvasan. För att ni ska förstå hur galet det är måste jag först berätta att senaste gången jag åkte skidor var när jag gick i sexan (eller femman? Fyran?) och även om jag tyckte det var hemskt kul var jag ju aldrig duktig på det. Om man nu kan förvänta sig att en tioåring ska vara nån slags Gunde Svan (eller Torgny Mogren, han var min idol och jag skrev ett helt A4-papper om honom och satte i min pärm med Viktiga Papper).

Min första reaktion var att med skälvande röst påpeka att om det kommer en backe kommer jag att trilla. Men sen blev jag faktiskt lite peppad, och det visade sig att mamma har ett par skidor att låna ut när snön väl kommer tillbaka, vilket jag hoppas kommer ske i mitten av augusti så att jag hinner öva lite.

Nåväl.

Föräldrar och syskon d.y dök upp på lite fika, jag gjorde en rabarberpaj, en nötchokladkaka och fruktsallad (såklart). För att säkerställa att jag inte fortsätter snaska i morgon har jag skickat iväg resterna. Jag litar inte helt på min goda (?) karaktär.

Det har på det hela taget varit en alldeles utmärkt trevlig dag, och nu återstår nästan bara att tacka för mig och dra täcket över mitt 31-åriga huvud.

Bästa dan...

...på länge hade jag igår. Först ett nytt längdrekord i spåret när jag gav mig på drygt 13 km. Hurra!! Sen en tur till Gallerian med bästa pojkarna. Snyggo köpte jeans och skor och jag kostade på mig ett nytt löparlinne. Sedan blev jag avsläppt vid Uppsalapendeln för att ta mig vidare till just U-a, där det vankades middag med bästa tjejerna.

"Vi kan väl ses på Stationen," sa Åsa för ett tag sen. Jaha, om ni tycker det verkar mysigt? Tyckte jag och såg framför mig hur vi skulle sitta på en bänk inne på centralstationen, med varsin trekantsmacka från Pressbyrån. Sen visade det sig att Stationen är en ny restaurang i gamla stationshuset, en MYCKET trevlig sådan. Älskar konceptet också med en Parisisk Brasserie, en London-bar och ett italienskt café. Alla tre delar ska ge en känsla av gamla tiders stationer i dessa städer. Tycker verkligen de hade lyckats! Vi hängde i Paris för en kväll, eftersom vi var hungriga.

Annzo tog en MYCKET lyckad bild på mig.

Ostron smakar som en kallsup, förklarade Åsa efter att ha svalt ett. En kallsup med smak av citron, enades sedan hon och Eve om efter att ha satt i sig varsin till. Citron i all ära, men nån kallsup är jag verkligen inte sugen på.

Det är något helt fantastiskt med att umgås med vänner som i många fall känner en bättre än man känner sig själv. Men så blir det väl, i bästa fall, efter mer än 20 års vänskap.

Upplyft och otroligt tacksam över en så fin kväll med många timmars prat, hoppade jag åter på pendeln för att komma hem till min fina, mysiga familj.

Vaknade i morse och tyckte det var brist på klang och jubel, så jag började lite försiktigt och blygsamt gnola på den klassiska visan "Vad är det för en dag..." varpå Snyggo log lite snett, harklade sig och sedan bad att få gratulera på bemärkelsedagen. "Tackar!" Utbrast jag, klädsamt överraskad.

Jag är mycket nöjd med starten av dagen: mysfrukost med Hugge, en reklamation till Felix av den obehagliga porslinsflisan (?) i gårdagens ärtsoppa, samt en inbokad tidigarelagd mässlingsvaccination till Hugo inför sommarens och höstens turer till London & Berlin. Detta tack vare att Ida uppmärksammade oss på att en BVC-sköterska sagt till en kollega att man inte rekommenderades att resa utomlands med barn under 18 månader, eftersom de då inte är vaccinerade mot mässling vilket härjar här och var nuförtiden. Så det känns ju bra att det blir gjort.

På återhörande lite senare!

Snyggo tävlar och vi supportar.

Idag gick "Kungsholmen runt", halvmarathon, av stapeln i stan. Snyggo deltog och jag och Hugo agerade förstås supportrar på vårt mest uppmuntrande vis.

Ungefär 4000 löpare deltog på samtliga distanser. Var lite svårt att få en skymt av Snyggot vid första kilometern...

"E vi sist eller?" Sade en av tanterna och vände sig mot polisen som envist hakade fast vid deras typ 5 kilometeritimmen. Jodå, försäkrade han, det är ni. Så såvida de här damerna inte kastade stavarna och började springa, så fick de nog stå ut med poliseskort hela vägen.

Så himla najs väder, och Sthlm visade sig från sin bästa sida (förutom när en tjej klev av banan och satte sig och sket bredvid gångstigen längst norrmälarstrand. Ja, vad gör man, när ingen buske finns tillgänglig och man inte vill gå i mål som bajsmannen).

Snyggot springer förbi vid 12 km. Pigg och glad. Tjejen bakom honom gick i mål som tvåa (i damklassen, vill säga. Snyggo sopade inte hem alltihopa, det får väl bli ett annat år).

Mälarpaviljongen

Snyggot lyckades med vad han föresatt sig, att hålla ett tempo på knappa 4 min/km. Han gick i mål på omkring 1.23,30 och därmed nytt PB. Vi firade med picnic i gröngräset.

Hugos nya grej är att rynka näsan, han gör det ofta och gärna och till och med när det doftar gott av kanelbulle. Det roliga är att han skrattar så förtjust åt sig själv efteråt, som om han förstår hur knasig han ser ut.

Jaha, sen åkte vi hem och vände för att på eftermiddagen äta hos mamma och pappa, där samtliga syskon med familjer dykt upp. Supersmarrig mat och najs samvaro. Nu är det soffhäng som gäller resten av kvällen!

Avlånga människor

Idag har vi varit och lekt med våra girlisar, Ida & Elvira. Besöket började bra med att jag var tvungen att fickparkera i en tre centimeter lång ruta, perfekt belägen i en nedförsbacke. Var dessutom tvungen att göra det ganska snabbt, eftersom det låg en pizzeria mittemot och bagarna förmodligen skulle ha ställt sig i fönstret och skrattat om det tagit för lång tid. Det om detta.

Jag har lånat "brottskod försvunnen" av mamma&pappa, den senare har spelat in avsnitten från tv. Vår ålderdomliga dvd tog inte skivorna, varför jag får kolla på datorn. Tyvärr är det nån inställning som gör att alla är väldigt avlånga. Jag försöker låtas att det inte gör något, serien är ju amerikansk och därmed är ju alla väldigt smala redan från början. I min dator blir de lätt anorektiska, men man vänjer sig ju efter en stund.

För övrigt är jag mkt nöjd efter PB på 8km-rundan ikväll. Snittet på 5.42 gör ju att milen under 60 känns absolut inom räckhåll. Hoppas hoppas.

Dötrött.

Måste vara för att jag har sytt nya köksgardiner idag. Det tog tre minuter och var på det hela taget en ganska akrobatisk uppvisning där jag hade ena foten på pedalen och den andra på Hugos bil så att han inte skulle gå till attack mot sladden. Gardinerna ser nu ut som en klassisk treminutersgardin, vilket passar bra eftersom det är ungefär så lång tid jag hinner lägga även på städning och plockning. Nu skulle jag iof hinna, men nu sover barnet och därmed tänker jag också passa på. Nya tag i morgon.

Det tog sig

Efter en förmiddag där jag drabbats av akut städångest, och således stod och tvättade fönster och dammade växter istället för att vara ute i solen, tog vi oss slutligen ut i vårvädret. Vi började med att hälsa på änderna på stranden, till Hugos stora förtjusning.

Sen gick vi min vanliga 6-kilometersprommis, och njöt av träden som var gröna, vita och rosa.

Hugo blev helt slut av andparaden.

Nu på kvällen åkte jag och n:a Caroline till gymmet och körde lite styrka. Kom hem till en mkt mammig liten kille som började gråta så fort jag gick längre bort än två meter. Lagade mat med honom på höften innan han somnade för natten och vi i resten av familjen (minus el Klumpo del Mongo) avslutade med lite soffhäng och svenska dialektmysterier. Nu är det sovdags!

Skriet

Den enda version av "Skriet" som inte hänger på museum, ska auktioneras ut stod det i tidningen idag. Tyckte tanken på att den kanske ska hänga hos en privatperson var lite lustig. Om jag själv skulle ha den i hallen skulle jag nog få ställa en potta bredvid sängen, för att inte dö av skräck varje gång jag skulle ta mig till toan på natten.

Men men, det finns ju en möjlighet att den drar iväg lite i pris, så den kanske ändå inte passar min ekonomi som föräldraledig.

Tack gode Gud för majskrokar

Återstår att se om de räcker i 27 mil till...