Det blev en oplanerad tripp till Julita i lördags kväll, sov över till söndag. Såg allt fint de har jobbat med i Hälleråd och sprang ett pass med farbror B.
Sen kom familjen hem på söndageftermiddagen och vi hade lite tid tillsammans innan Snyggo idag åkte till Annan Ort och jag och kidsen är ensamma tills på söndag. Har målat ett till lager i Noras rum ikväll, får se om jag kan få upp fondtapeten i morgon kväll.
"Det har varit galet idag", brukar jag säga när Snyggo frågar om dagen på jobbet. "Jag vet att jag brukar säga det, men idag har det varit EXTRA galet."
Så som det väl blir när man är i den här typen av verksamhet.
Låg bemanning i huset idag så när en i min personalgrupp blev ryckt till en akuttransport så klev jag själv ut på golvet eftersom det kändes bättre än att sitta på mitt kontor när personalen gick kort. Är 11 år sen jag själv hade det jobbet så jag är minst sagt ringrostig men personalen tyckte det var lite festligt att sätta mig på visitationer och medicinutdelning och annat. Larmet gick strax före lunch och dessvärre var det en i personalen som blev misshandlad av intagen. Så stolt över vår larmstyrka som snabbt var på plats och kunde se till att det inte blev samma förfärliga utfall som 2011. Illa nog ändå.
Varvade krismöten med ledningsgruppen med korridorsjobb. När lugnet lagt sig vid halv sex-tiden sjönk jag ned hos chefskollegan T och vi konstaterade att den här blir knappast värre. Då får T ett samtal om en i sin personalgrupp som är anmäld försvunnen. Hon kontaktar anhöriga och jag kontaktar ledningsgruppen mfl och vi gör det vi kan innan vi skiljs för kvällen. Senare får vi besked om att medarbetaren hittats avliden. Nya mail sent på kvällen om nästa vecka som måste styras upp med minnesstunder och personalvård.
Däremellan hade jag dock en fantastiskt mysig kväll hos x-workwife SnyggSara. Tack och lov att man har platser att tanka energi på.
Snyggo och kidsen är i småland så i morgon blir det till att sova läääänge, träna och samla energi för mig själv. Saknar dem som alltid när vi inte är tillsammans, men välbehövligt ändå med lite egentid ibland.
Nu är det dock hög tid att sova!
Efter en vecka utan energi förra veckan har jag helt enkelt bestämt mig för att ladda med positiva tankar och positiv energi. Går över förväntan.
Gårdagen var jättebra och jättedålig. Möten med fina människor och jobbiga besked. I morse promenerade jag till jobbet och försökte samla ihop tankarna, bestämde mig för att bara fokusera på att vara en bra chef idag. Tror jag lyckades. Fokusera, alltså. Resten får andra avgöra. Men vi har skrattat mycket, det är välgörande. Och jag gillar när jag får tid till att gå ut på avdelningarna och hjälpa till, dra en matvagn, göra en visitation eller prata en stund med en intagen.
Efter jobbet åkte vi och köpte nya cykelhjälmar till barnen, och tog en familjepizza på väg hem. Mysigt! Nu har vi planerat lite sommarsemester och ska avsluta med te och Netflix. En bra dag!
Efter avslutad arbetsdag igår blev det en femma på löpbandet innan jag mötte upp familjen för lite middaginköp. Skön kväll sen, vi lade barnen och käkade sallad med lövbiff därefter. Sov länge, vaknade inte förrän halv nio, för en gångs skull nredvid Snyggo som oftast har stuckit iväg och tränat när jag vaknar på helgen. Kändes lyxigt.
Nu har vi varit och handlat, ska måla och tapetsera Noras rum vilket var det enda jag inte gjorde när vi flyttade in.
Nu blir det dock lunch, kycklingpaj med mozzarella. En löptur i eftermiddag står också på agendan!
...vet jag inte om det är. Sitter du nånsin still? När tar du igen dig? Frågade en kollega häromdagen och påpekade att det inte räknas som återhämtning att springa 23 km på en ledig dag (gjorde det i helgen, hurra!). Han ställde tom en slags bokstavsdiagnos på mig, kanske är det det handlar om... ;) Fick mig att tänka till. Det är bråda dagar på jobbet, högarna växer och det känns som att det inte spelar nån roll hur mycket jag jobbar, blir ändå inte klar. Dock har jag faktiskt börjat läsa lite mer igen, det är roligt. Roligt och avkopplande. Ska ge en liten recension av senaste veckornas läsning inom kort.
Nu är jag dock trött men skön i kroppen efter frisk luft under en timmes kvälls-PW, så nu ska jag försöka sova en skvätt!
Trodde inte veckan kunde bli snurrigare, men det kunde den visst. Har klarat av det ändå tack vare underbar personal. Det blir en härlig stämning (om man har tur) när allt skiter sig och samtliga måste samarbeta. Sprang ut på lunchen och köpte chips och läsk till personalrummet så att vi kunde ha fredagsmys trots allt det röriga.
Fredagsmyset fortsatte när jag kom hem vid halv sju. Soffmys med barnen och sen soffmys med Snyggo.
Idag är det träning på agendan, Snyggo ute nu och i eftermiddag ska jag springa med syster S. Vete sjutton om jag ska ge mig på en halvmara om en dryg månad, har trots allt knappt sprungit i år. Och verkligen inte långt. Men jag saknar respekt för distansen, vilket väl egentligen är dumt. Blir ju bättre om man tränar lite...
Släntrar in vid åtta, plockar på mig larm och komradio och nycklar innan jag ställer mig för att vänta på vår enda fungerande hiss. I den andra blev 8 kollegor fast i tre timmar härom veckan.
Kommer lagom till avdelningens morgonmöte. Eftersom jag varit borta ett par dagar är det några saker som ska dömas av, ett par praktikanter från internutbildningen att välkomna, ett snabbt samtal med en medarbetare som behöver lösa ett par semestertimmar.
Vidare till nästa morgonmöte, 9-mötet. Också det en daglig rutin. Nu samlas alla chefer, vakthavande befäl och specialfunktioner för en snabb dragning av vad som är på gång för dagen.
Jäktar vidare till min andra personalgrupp, kansliadministratörerna. Vi avhandlar lite frågor om utbildning och behörigheter och annat innan jag går förbi PA-gänget. Godkänner att de förlänger avtal på ett antal vikarier, samt min avdelnings schema för nästa schemaperiod.
Upp tillbaka till avdelningen, hinner jobba en halvtimme innan telefonen ringer från besöksavdelningen. De har en intagen som just fått ett dödsbesked om sitt barn, och chefen för aktuell avdelning går inte att nå. Jag kommer, säger jag och skyndar iväg. Möter upp chefskollega G och vi tar emot klienten tillsammans när poliserna gått.
Jag har aldrig förr mött en människa i den sortens chock. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva hantera att få veta att ens barn dött under onormala former.
Jag håller om, klappar, tar emot när hen faller mot golvet. G hindrar händerna från att riva ansiktet, men av jumpern blir bara trasor kvar. Skriken ljuder över flera våningsplan, men där och då reflekterar vi inte över det. Vi fuktar pannan, ger näsdukar och lyssnar. Du vet det här om att ta en dag i taget? Säger jag. Det måste du göra. Och går inte det så måste du ta en timme i taget. Och går inte det, en minut. Och går inte det, en sekund.
Orden räcker inte. Det säger vi också. Vi har inga ord, men vi är här.
Efter en och en halv timmes kamp och tröst har hen fått lugnande och andas normalt. Lämnar över och ser på klockan att det är långt efter lunch, och dags för nästa möte. Känner mig helt manglad och inte upplagd. Värmer en soppa och tar den med. Kommer en minut sent och ursäktar mig för att jag har lunchen med. Är dessutom jag som ska hålla i mötet, tuggar och pratar och efter 20 minuter ringer vakthavande befäl. Svarar och får höra att det är en person på en av mina avdelningar som krisar och har uttryckt att hen vill ta livet av sig. Eftersom personen försökte göra det så sent som för ett par veckor sen tar jag det på allvar, avbryter mötet och åker till avdelningen. Möter VB och larmchef och säger att jag tar det, men håll er i närheten om hen gör utfall. Går in till personen som vägrar prata och samarbeta. En timme senare har vi hur som helst pratat och jag kontaktar sjukvård för att ta över och göra en suicidalscreening.
Lite vimmelkantig men tänker att jag åker till självskyddsträningen som min personal har. Hoppar in i träningen, tar ett par boxhandskar och tar på den svettiga äckliga hjälmen och sen slåss jag, för alla som förlorar sina barn och för alla som inte vill leva och för att livet är orättvist och för att jag är trött och hungrig.
Plingar i telefonen, min chef som undrar om jag kan låna ut en kanslist till att skriva protokoll på ett möte i morgon. Ringer kansliet och talar om att en av dem måste skriva protokoll på ett möte i morgon. Ringer min chef och talar om att saken är biff. På med handlarna igen, mata slag, ducka, armarna värker, benen värker, svetten rinner. Två timmar senare åker jag högst opresentabel upp till avdelningen igen och möter upp Ior, som jag brukar kalla honom, min jurist som är min högra hand vad gäller klientärenden. Han gör en dragning av det senaste, jag skriver under lite papper, lämnar över ett uppdrag till honom för morgondagen angående ett ärende som Huvudkontoret är på mig om.
Svarar på ett par mail, bokar in slutet på mötet som blev avbrutet idag, loggar ut. Går hem. Luften är kall och krispig. Det snöar lätt. Jag drar in luft, kramar barn, kramar Snyggo, samlar energi för en ny dag i morgon.
...fundera i farten. Fick den där pausen jag ville ha eftersom Hugo blev sjuk. Man ska vara lite försiktig med sina önskningar, för rätt som det är blir det som man tänker. Två dagars VAB som har innehållit mycket tid på soffan. Är redan inne på veckans tredje bok. Har även bakat, lagat god mat och pysslat med lite av varje hemma. Jobb igen i morgon, får se om jag lyckas acklimatisera mig.
Helgen rusar fram. Hinner inte med. Men har åtminstone städat, handlat, målat och lekt med Gnuttar. Skulle eventuellt vilja pausa tiden en aning. En paus för att bara sitta rätt upp och ned och fundera. Men fundera får man göra i farten, tycks det.
Ingen massipantårta har jag tyvärr hemma så här på Smålands nationaldag, men en god ingefärssmoothie har jag druckit!
Igår var Snyggo hemma (för övrigt är det Vasaloppet för hela slanten denna veckan) och då passade jag på att åka till Snygg-Sara. Mycket prat och skratt och te och hallongrottor.
I övrigt en upp-och-ned-vecka även denna. Idag är en bra dag, tycker jag. Efter avklarad arbetsdag hämtade jag barnen och efter lite käk åkte vi till centrum för att hämta ut paket. Tog svågerns bil eftersom Snyggo har våran.
"Oj mamma, kan du köra den här!?" Sa Hugo. "Det gör inget om vi åker i diket", tröstade Nora. "Iså fall ligger vi bara kvar där."
Nu gick det bra efter att svågern låtit mig förstå att det var ett rattlås som gjorde att den inte gick att starta.
Väl hemma igen var det sovdags för de små, och jag ska också sova snart. När personalen tittar på ens rödsprängda ögon och vänligt föreslår att man ska lägga sig tidigt ikväll, då är det väl bäst att följa rekommendationen.
