...är undertiteln till Alex&Sigges färska bok "Rum". Korta avsnitt och kapitel som rör ensamhet, kärlek, utsatthet. Och massa annat. Mänskliga ting. Att läsa ger samma känsla som när jag lyssnar på Mannheimer&Skäringers podd. Här bjuds jag som läsare/lyssnare in till samtalen om det som betyder nåt, på riktigt. Känner mig mindre ensam med boken än i samtal som handlar om ingenting. På onsdag ska jag träffa I. Ser fram emot det. Samtal om livet.
Med dagar som går i 190 och så en rejäl förkylning på det så kom det ändå ganska lägligt att helgen skulle komma att spenderas med två hotellnätter på annan ort. Lite vila även från hushållssysslor och allt runtomkring. Jag och barnen är på Leos lekland för tillfället medan Snyggo kör rullskidsrace, sen siktar vi på lite bad och relax på hotellet innan middagen.
Följer nyhetsrapporteringen från Gbg idag. Tänker att det måste vara så fruktansvärt jobbigt att drivas av det hat och den rädsla som man sannolikt har inom sig för att kunna stå upp för nazistiska och rasistiska värderingar. Blä.
Jodå, här är jag. Kom levande ur Lidingöloppet som var grymt roligt!! Tacksam för den terrängträning jag hunnit skaffa mig, för det hade inte varit en lika behaglig upplevelse med bara landsvägslöpning i benen. En riktigt mysig helg med släkt och familj var pricken över i.
Nu har jag precis sett senaste avsnittet av coffee & revolution på fb. Bra om hur kvinnor ofta tappar bort sin inre röst eftersom vi är bra på att lyssna in och känna in vad andra vill och tänker, och därtill känna att vi efter att ha gjort det ena eller andra behöver komma med en förklaring till varför vi gjorde som vi gjorde.
Ensam med kidsen i veckan, så jag får anta att varken tumlaren eller diskmaskinen tömt sig självmant. Sen sova.
Idag är det dags att försöka klara av del ett i en svensk klassiker. Jag är förvånansvärt oförberedd. Visst har jag sprungit en del i år, men mer oförberedd på det där sättet som att jag inte har ätit på nåt särskilt sätt, inte gjort upp några särskilda planer för loppet, glömde nästan sätta klockan på laddning igår kväll.
Nu blir det iaf en stadig frukost...
Del två i vad som inspirerar och har blivit en del av min vardag genom otaliga fantastiska citat och resonemang är också det en skörstark kvinna; Glennon Doyle.
Det började med att jag köpte en bok som jag tyckte lät lite så där halvspännande, "Love warrior" (finns på svenska). Köper sällan självbiografier men något gjorde ändå att jag lade ned den i kundvagnen på Ica. Det visade sig vara ett smart drag av mig!
Svårt att hyfsat kortfattat beskriva den, men för alla som är lite tilltufsade av livet och för alla som har kämpat för kärlek och för alla som tycker att det är intressant att lära känna sig själv bättre rekommenderar jag den.
Läste även "Carry on, Warrior" och följer hennes serie "Coffee and revolution" med nya korta avsnitt varje tisdag på FB.
Det finns några saker som jag håller fast i och som ger inspiration i ekorrhjulet där man samtidigt helst ska klämma in lite personlig utveckling.
Jag har tagit fasta på att man kan bli vad man vill. Jag har skrivit om det förr, den där tanken på att inte låta sig begränsas av en föreställning om sig själv. Som att inte kunna laga mat. Jag var länge en sån som inte kunde laga mat. Sen lärde jag mig. Nu är jag hyfsat bra på det, om jag (och Snyggo) får säga det själv.
Jag var länge en sån som inte sprang. Sen började jag springa. Vips blev jag en "sån som springer".
Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Det har jag dock lite grann tvingats bli, sen barnen kom. Tänkte på det senast i morse när det var uppstigning 7:20 för att åka till Noras gymnastik. När blev jag "en sån" som tycker att det känns helt ok att binda upp sig till 12 gymnastiktillfällen på söndagmorgnar?
Intresserad av omvärlden och politik har jag alltid varit. Det där utvecklas mer med åren. För att jag vill det. Rättviseaspekter och likabehandling tycker jag är viktigt. Att inse vad man själv färgats av och sen göra egna val utifrån det.
I den här ständiga resan som går ut på att inse vem man är och komma på hur man vill vara så finns det som sagt några små hållplatser längst vägen där jag gärna sätter mig och fyller på. Hållplatsen jag vill dela idag är Mia Skäringer och Anna Mannheimers podcast. Finns på Spotify och säkert fler ställen. De startade den i våras och jag som aldrig fastnat eller intresserat mig för poddar fastnade direkt. Det är naket, öppet, ärligt och roligt. Jag får samma känsla när jag lyssnar som när jag hänger med mina närmsta vänner. Dessutom skrattar jag med jämna mellanrum så att jag gråter.
Mycket tror jag handlar om att de bejakar också det som är svårt i livet. Det är svart krass humor och mycket kärlek. Och ibland en känga åt patriarkaliska strukturer och kvinnovåld.
Jag är så trött på vita väggar och rosa rosor och perfekta liv på sociala medier. Naturligtvis är jag medveten om att man väljer att visa upp en bild. Men jag vill se hela bilden. En liten del av hela bilden åtminstone. Annars blir det ointressant. Och det känns det som att jag får här. Jag lägger ifrån mig hörlurarna efter varje program med lite skratt-tårar, lite salta tårar och en känsla av att inte vara ensam.
Efter en produktiv och ganska rolig dag på jobbet åkte jag till stan för att möta Snyggo och fira hans födelsedag på tu man hand så här nån månad senare. Norrländska smaker i jättemysig miljö, rekommenderas!
Pratade med en medarbetare under förmiddagen om självförtroende och att lita på att man är good enough och att man inte behöver ursäkta sig själv. Sen går jag från ett fikamöte på eftermiddagen och tänker kära nån, har jag varit alldeles för MYCKET nu? Skojat och gjort poänger och låtit och skränat på vad som förmodligen är ett ganska OKVINNLIGT vis.
Trött jag blir på mig själv. Av fel anledning.
Tittar på "Tro, hopp och kärlek". Funderar på det där med att "jag ska ta det lugnt och se om kärlek växer fram så småningom" verkligen funkar. Gör den det om inte klicket finns från början? Uppenbarligen är det olika för olika personer. Jag har nog alltid varit en klick-människa. Och nu handlar det om att behålla klicket efter många år i en relation... tror jag ställer ganska höga krav där. Jag vill ha mycket kramar och pussar och närhet i vardagen. Och mysiga middagar på tu man hand, minst varje fredag. :) Ibland tänker jag att det faktum att vi spenderar mycket tid på varsitt håll pgr av jobb och träning faktiskt är ganska bra för oss. I kväll ska jag krypa ned i sängen och tänka på hur mycket trevligare det är när han ligger där bredvid.
