Vad jag funderat över idag:
Zelma, vår första katt, var en fantastisk perser-hona. grå, svart och gul, med randig nos. Hon öppnade dörrar själv, åt fisk och potatismos, fångade en huggorm. Hon blev överkörd när hon var ca 2 år, knappt det.
Mimmi var svart och vit, och hur rolig som helst. Hon sov på rygg (vilken katt gör det?) var hur gosig som helst, älskade att busa och var en riktig teaterapa. En drama-queen. Hennes öde är i skrivandets stund okänt, och lär så förbli. Men hon blev antagligen uppäten av räven vid ett års ålder.
Amos var som en bomullstuss. En liten, grå, busig bomullstuss. Eftersom han hade problem av privat karaktär fick han dock sluta sina dagar i väldigt unga veckor.
Zorro är inte speciellt kelig. Han är tämligen feg, för att vara en stor svart hankatt. Han är väldans petig när det gäller mat, äter helst bara grädde. Han vill inte gå ut på kvällen, och sen väcker han en klockan tre på natten, eftersom han vill gå ut DÅ i stället. Fast först efter att han har ätit, så det får man sitta och vänta på.
Och han har levt... får se nu... 9 år? 10?
DET är vad jag har funderat på idag.
1 kommentar:
min forsta katt dog visst under min sang... (inte mitt fel!) nasta hoppade jag pa i soffan sa den dog... eller snarare, vi va tvungna att avliva den... jag va ett litet monster som barn maste jag saga... :(
Skicka en kommentar