Träffade Ida idag. Vi lunchade (på 113 50, var annars?) och sen promenade vi ut mot djurgården med våra medhavda koffeinhaltiga drycker, satt på en brygga i solen både länge och väl och pratade om allt och inget.
I flyttar hit snart, från Visby, så det är som att jag får en del av Gotland här i sthlm. Är mkt tacksam för det. Och när vi umgås så påminns jag om hela den mentaliteten som jag bara älskar när jag är med Visby-vännerna, hur SJÄLVKLART allt är.
ÄR man väl vänner, på riktigt, behöver man inte prata i telefon varje dag. Är man inte på samma ställe, finns man där för varandra, tyst. Eller inte tyst, om det skulle behövas. Men relationen är stabil, och det är så självklart att man ställer upp för varandra. Inga problem. I är i motsatt situation som mig nu, hon har fått jobb här men ingen bostad. "När jag kommer tillbaka i Oktober går vi ut och käkar italienskt, på min lön," sa I. Och så är det med det där gänget, inte bara när det gäller pengar. Det är ett sätt att leva, "du har inget, jag har, och du har därför att jag har". Mat i kylen, nånstans att slagga, en tröja om vi ska ut på stan och nån har glömt ombyte, tjänster och gentjänster.
Och på något sätt, är det ju samma med Gud. Jag vill tro det, och tror det. Just nu är jag totalt beroende, därför att jag inte har. Fast jag har ändå, därför att Gud har. Och man vet inte vad det är att vara beroende, förrän man inte har något. Man vet inte vad det är att vara ensam, förrän det ENDA man har är ett tyst löfte från Gud att han inte kommer lämna mig. Man vet inte vad det är att leva, förrän man har varit deep down och sett motsatsen.
Saliga är de som hungrar...
de som törstar...
de som är fattiga i anden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar