Läste en Amelia på väg hem från skolan. I alla tidningar nu är det ju såna där "Äträttförbrännfett" och "tränadigtilldödsmenhållmasken"-repotage. Läste mycket noga artikeln om löpning, eftersom jag aldrig lyckats förmå mig att tycka att löpning är roligt.
Alla säger att om man bara springer OFTA och MYCKET fast man egentligen tycker det är APTRÅKIGT, så blir det roligt roligt ROLIGT vänta bara och se vad roligt det blir och man börjar tänka så bra och sortera tankarna och allt löser sig och man blir lycklig(are) snygg(are) och smal(are) och Gud och hans moster vet allt.
Vände blad och mycket riktigt möts man på nästa sida av en helsides-bild där två anorektiska kvinnor (med jättestora bröst naturligtvis) svävar fram på ett löpspår en solig dag. Brunbrända, såklart, med den obefintliga magen bar.
Jaha, jag vet inte vad som fick mig att bestämma mig för att jag ska ut på en gång. Jag raporterar senare, såklart. Har jag gått på myten? Nja, egentligen är jag mest nyfiken på om jag kommer bli beroende, men då måste jag lyckas springa mer än två gånger innan jag ger upp.
Nån som har nån erfarenhet? Pro eller anti löpning? Ok, återkommer. Ska snöra på mig skorna nu, bli lycklig snygg och smal.
1 kommentar:
Löpning kan aldrig bli roligt, det är ren bullshit. Däremot så kan det bli skönt. När man sprungit ungefär lika långt varannan dag i två veckor så känns det bra i kroppen när man springer och framför allt när man sprungit färdigt och får duscha.
Problemet är bara att så fort man hoppar över en gång eller två så blir det bara jobbigt igen så blir man lite sjuk eller nått så är det kört...
Skicka en kommentar