Konsten att punktera ett spöke

Jag är glad att jag inte har så många spöken från det förflutna. På senaste tiden har det förflutna gjort sig påmind, men det mesta kan jag se klart på i backspegeln och vara nöjd med. Och om jag inte är nöjd så vill jag kunna se klart på det och sen släppa det. Och det tycker jag att jag kan.

Pratade med faster och farbror på middagen i söndags, deras söner i yngre tonåren har börjat ta hem flickvänner och det är sova över eller inte sova över som är frågan på tapeten. "Ni kanske kommer ihåg hur det var när ni var 14?" Frågade Farbror. Ja, det kommer jag visserligen ihåg, men jag var tvungen att erkänna att Snyggo är den första och enda som blivit presenterad som pojkvän för mina föräldrar. Det var för 2 år sen och jag var 25. När jag var 14 år hade jag hellre avlidit än berättat för mamma och pappa vem/om jag var kär i nån. Och OM jag var kär i någon, så handlade det på sin höjd om att titta på varandra i korridorerna i skolan, ungefär.

Nu är jag glad för det. Jag är glad för att jag inte har bott med någon annan kille. Jag är glad för att Snyggo inte har bott med någon annan tjej. Jag är glad att vi inte behöver eller kan jämföra varandra med 5-10 tidigare partners. Och om vi nån gång får barn och jag lever när barnet är 14 kommer jag göra så gott jag kan med att förklara att ju färre spöken i bagaget, desto lättare blir det när du är vuxen och förhållandena blir "på riktigt".