Knallade till Östermalms IP idag, efter en fantastiskt vacker vigsel i Högalidskyrkan, och hämtade ut min och mammas nummerlapp till morgondagens tjejmil. Kom hem och gjorde nachogratäng, medans Snyggo vispade ihop en kladdis. Jag ojade mig i vanlig ordning för morgondagen, mest för att jag är förkyld och velar fram och tillbaka om jag ens orkar ta mig ut. "Det är väl bara att springa" tyckte Snyggo, och la till; "om du ägnade lika mycket tid åt att springa som åt att prata om det och oroa dig skulle du vara riktigt bra".
Övervägde att bli stött.
Men tänkte sen att det är väldigt befriande att man kan säga sånt till varandra. Vem ska annars säga det till mig om inte den som står mig närmast? Det där med elitlöpare sa han en annan gång, också då övervägde jag att bli stött). Men förutom att jag nu är förkyld och såklart måste överväga om jag ska springa eller ej, så inser jag ju att han har rätt. Jag är förmodligen fortfarande efter ett par år en klassisk nybörjade som gärna pratar och analyserar och ältar och om sanningen ska fram så finns inget att skylla på, mer än att jag fortfarande är ganska otränad. Och att om jag bara gav mig ut lite oftare och längre skulle jag nog kunna bli en hel del bättre. Det spelar liksom ingen roll vad jag har för kläder och skor och om jag har ätit banan eller avocado innan loppet, två eller tre timmar innan, sovit sju eller nio timmar. Det är kilometrarna i benen som spelar roll. Men det är ju så himla mycket lättare att prata än att göra...
Tog till mig detta i det tysta och sen dansade vi lite medans vi gjorde klart middagen och nu är det soffläge och "Här är ditt liv".
2 kommentarer:
men i brist på kilometer i benen så kan man ju åtminstone åtgärda de yttre faktorerna, som att äta rätt (avokado eller banan kanske inte spelar roll, så länge det inte är hamburgare o milkshake) och sova tillräckligt mycket :) Känns skönt att jag inte är ensam om att prata mer än jag springer ;)
haha, håller helt med :-) Lycka till i morgon!!
Skicka en kommentar