Tjejmilen

försökte ge bort min nummerlapp när jag vaknade i morse, kraxig i halsen och seg i kroppen. Tänkte sen att jag gör ett försök, det får gå långsamt helt enkelt! Mötte upp mamma på tåget. Signalfel och sånt där som vanligt, vi blev 40 min sena och fick skynda oss till målområdet. Kön till toaletterna var 18 kilometer lång men det var bara att bita i det sura äpplet. Efter uträttat bajamajabesök skyndade vi vidare till startfållan där vi pressade in oss långt bak i första bästa startgrupp, som blev 5:an. Startskottet gick och jag tog det mkt lugnt, kände av värk i bröstet och man har ju lite respekt för att springa då. Så jag småjoggade bekvämt runt banan och gick i mål på 65, inte ens trött! Coolt, det var ju inte så länge sen jag sprang på det och var helt slut. Rolig musik efter vägen även om det var trångt, man kan inte räkna med att hålla sitt eget tempo. Åtminstone inte om man vill göra tider under timmen. Men som sagt, riktigt skoj och nu ser jag fram emot Kistaloppet om två veckor, och Hässelbyloppet i oktober! Då får man förhoppningsvis vara frisk också så man kan ta ut sig lite mer.