Fin och ful och mittemellan

Lunchade med fina C idag för att samtidigt införskaffa lite löshår till uppsättningen jag ska göra på hennes bröllopsdag. Var MKT kul att ses, som alltid. C är makeupartist och stylist och kom just från ett möte med en modellagentur (jag behöver väl inte ens tillägga att hon dessutom har varit modell själv). Snygga stövletter, en svart jacka med skärp i (smala) midjan och blont hårsvall och skinnväska och allt sånt där, ni fattar bilden.

Själv var jag dagen till ära otvättad i håret, klädd i militärgröna brallor, smutsiga kängor och mammas (lite för stora) blekblå jacka med broderade snöflingor på (den enda vinterjackan jag kommer i). Jag kom också från ett möte - på Kriminalvården, inte lika fancy. Hur som helst, blåbäret och snöret tog en tur på stan och det var lika mysigt som alltid. Jag är faktiskt för gammal för att oja mig över mitt utseende, insåg jag och det gjorde jag inte heller, även om vi förmodligen såg ut som stjärnan och assistenten på stan. Fast jag ojade mig lite nu när jag såg att jag har fått en (förvisso megaliten än så länge) bristning på magen. :-O

Hela livet tänker man på att inte bli för fet, och så helt plötsligt tickar vågen obönhörligen uppåt utan att man kan påverka det. Känns onekligen lite jobbigt. Men jag älskar redan Micro ("jag älskar dig lilla kissen" förklarade jag för hnm häromdagen innan jag rättade till mitt misstag och insåg att jag kommer bli som min högst odementa farmor, blanda ihop alla anhöriga kalla bebisen för Klumpen och ja... ni fattar) och ser jag ut som ett hus även efter att han kommit ut så går det ju att göra nånting åt. Det viktigaste är ju att han kommer ut pigg och kry.