Nästa lördag...

om knappt två veckor, är det ÄNTLIGEN dags att få ta en joggingtur!! För första gången sedan Hässelbyloppet i oktober förra året. Jag är en långsam joggare, då joggade jag runt på 61 blankt vill jag minnas, men för mig är det en utmaning ändå. Och jag kanske kan bli bättre?? Även om jag nu i början är glad om jag orkar springa en kilometer i sträck, på typ 7 minuter. Hur som helst, blev så fantastiskt glad av bara tanken på att ge mig ut, att jag var tvungen att välja ut träningskläder idag när Hugge sov.

Tror det får bli min favvo tröja, den knallrosa. Och jag har ju ingen aning om vad det ska vara för väder då, men 3/4-byxor borde väl vara lagom?

Kände mig så upplyft bara av att gå runt i mina träningskläder, att jag slet fram mina joggingpjucks också. Mina sköna Asics som jag fick av mamma och pappa för ett par säsonger sen, de får hänga med fram till våren så kanske jag unnar mig ett par nya sen.

Blev också, när jag studsade runt här hemma, så GLAD för min kropp! Höfterna är bredare och en helt ny bilring har tillkommit, men det gör inte så mycket för nu har min kropp faktiskt ÅSTADKOMMIT nåt för en gångs skull!! Efter att typ hela livet ha tyckt att kroppen har varit emot mig med diverse diagnoser och besvär, så har ju faktiskt kroppen nu gjort nåt helt otroligt. Och då är det Hugo jag pratar om, och ingen joggingtur. Bara för att förtydliga. Men det känns som att det kommer sporra mig ännu mer att använda min kropp till att träna och så. Allt annat vore väl ett väldigt slöseri, på vad som uppenbarligen är en sån kapabel "apparat"!?