Inte sämre, bara annorlunda

Jag är ovan vid de här fredagarna. Förr, i många år, betydde fredagarna ett förväntansfullt surr på kontoret. Kanske gick man ut och köpte sig en god lunch hos den osympatiske indiern (men maten är fantastisk), kanske firade man med en latte på väg hem. Ibland var man fredagstrött och det blev tröja och sneakers, andra gånger fick man lite partykänsla redan 06.15 på morgonen och drog på sig nån trevlig lite för glansig topp. Sen strålade man samman hemma, lite babbel och bubbel och soffhäng, eller kanske en middag med eller hos någon.

Nu sitter man nollåttanollnoll vid frukostbordet hemma med två barn, har man tur är åtminstone det ena hyfsat lugnt. Har man lite otur försöker man fokusera på det goda i livet medan den ena gallskriker och den andra kastar gröt på väggen. Sen städar man lite och ålar sig därefter ur pyjamasen, för att kanske bygga lite klossar eller säga åt Hugo att han inte får dyka från soffan/klättra upp i handfatet/leka med saxen/dra Pluto i svansen. Mysigt härligt och intensivt.

Sen fortsätter dagen ungefär så, tills Snyggo kommer hem 18:20 och då står man där med löparkläderna på och säger

JAG MÅSTE UT EN SVÄNG DET ÄR VÄL OK

och så tar man hans Garmin och sticker iväg. Och luften är klar och duggregnet svalkar skönt i ansiktet och under tiden man springer tänker man på hur himla fina barn man har och fin man och visst jag kanske inte har gått ned i vikt den här veckan men jag ska ju vara NÖJD ändå och det är jag väl också på sätt och vis, nöjd över att kunna pinna på och samla kraft och 30 minuter och 35 sekunder senare (japp, putsade på säsongsbästat med ett par minuter) är man som en ny människa, åter en pigg mamma och en glad fru och så blir det lite revbensspjäll och soffhäng och nu sover barnen och snart även jag.