och var då positiv till alla som frågade hur den var. Det är Johanna Mos tredje bok, men första deckare. Det märks att författaren är van att skildra personer och miljöer, och jag tyckte inledningsvis att den höll rätt så hög klass.
Men. Så kommer man längre in i boken, och den blir aldrig spännade. Jag tycker om man ska skriva en kriminalroman, att man bör ha bra koll på hur polisen jobbar. Deras miljöer och vardag och hur man nästlar upp ett fall, genom olika indicier osv, kan vara riktigt spännande. Om man INTE skriver på det sättet, om man liksom lämnar det polisiära åt sidan och bara låter sin huvudperson kommisare Bengt (eller vem det nu kan vara) åka runt lite på måfå och greja, då måste det vara vansinnigt spännande för att man ska kunna bortse från att man man inte får de andra bitarna.
I den här romanen finns ingetdera, och jag blev så oerhört besviken när historien får sin upplösning genom att kommisarien ba "hm vi kanske borde kolla på den där listan om vi hittar nåt spännande namn oj ja det gjorde vi det var visst han som har dödat alla då åker vi och plockar in honom" och sen är boken slut och man sitter där med skägget i brevlådan.
Kanske borde inte ALLA skriva kriminalromaner? Kanske några enstaka författare skulle skriva nåt annat? Johanna Mo, till exempel.
2 kommentarer:
Vad bra, då behöver jag inte läsa den! Har beställd några "kända kort" på Adlibris istället, kommissarie Brunetti bl a..! :-)
Och jag har beställt Michael Connellys nya, "Fallet". Finns ingen som mäter sig med Harry Bosch :)
Skicka en kommentar