Personligheter

Det kanske blir nåt nytt. Nåt lite annat. Åren går och behoven ändras. Skriva har jag alltid tyckt om, och tankar har jag alltid tänkt. Men jag har inte tyckt om känslan av att bloggen bara blir en rapport av vår familjs förehavanden. Så det kommer den inte bli, annat än av och till förmodligen.

Ikväll har vi diskuterat genus vid middagen. En diskussion som egentligen inte blev en diskussion. Vi är väldigt dåliga på att ha olika åsikter. Kommer båda från familjer där man inte precis satt och vred och vände på olika dilemman vid middagsbordet om det inte var nödvändigt vilket det ju sällan är.

Jag försökte förklara varför det är så viktigt för mig att barnen får vara som de är. Att jag inte vill neka dem saker för att de är tjej/kille. Snyggo tycker att det handlar om att lära dem rätt och fel. Som att gå på vänster sida och köra på höger. Killar har inte nagellack. Eller vad det nu kan vara.

Jag blir ledsen när det tas som att jag strävar efter en politisk korrekthet eller ultrafeminism. För mig bygger det bara på övertygelsen om att om man inte tillåts vara den man är, då börjar något skava i en. Om andra människor vill fila bort saker på mig som är obekväma för dem, och jag accepterar det, då kommer jag tappa bort mig själv. Och en desorienterad människa är en ledsen människa. Nagellacket blir symbol för något helt annat. Nagellacket blir symbol för alla som har tyckt att det blir enklare om jag ändrar mig en aning, så att jag passar bättre in.

Nu anpassar jag mig inte längre och det går bra.
Jag tror inte att det är vårt mål att skydda våra ungar från smärta. En människa som aldrig upplevt smärta tror jag blir ganska jobbig att dras med. Däremot så vill jag gärna finnas bredvid dem och hjälpa dem utforska vilka som är deras personligheter. Utan att blanda in för mycket av vad som är mina åsikter om hur andra bör vara.