Var är det nya?

Sa just till mig själv att om jag ska vara uppe så här dags, borde jag åtminstone göra lite nytta. Men det verkar som att jag inte vill lyssna till det örat, för hur mycket man än tänjer på gränserna för vad "göra nytta" innebär, känns det som att jag inte uppfyller kraven.

Häromdagen rensade jag i min telefonbok på mobilen. Det var helt hejdlöst vad jag raderade nummer. Jag kom in i nån slags "ut med det gamla in med det nya"-trance. (Tyvärr haltar det lite på "in med det nya". På samma sätt som med garderoben när jag rensade ur kläder).

Glömmer man mig så himla enkelt?
Det funderar jag också över. Jag brukar fundera över det när jag sitter uppe sent på kvällen och tycker lite små-synd om mig själv, sådär.

Man får inte pilla bort Jesus

Idag skulle jag och systrarna (E & S) dela upp mormors juveler, oss emellan. För att motverka en släktfejd á la hollywood-film hade vi redan innan dragit lott om vem som skulle få börja välja ur smyckesskrinet.
Vi borde veta vid det här laget att vi är så olika så att det inte skulle innebära några problem.
E håvade in guldet, inte oss emot eftersom vi använder silver. S håvade in stora moderna smycken och jag fick det som glittrade mest. Jag är ju lite som en skata, i det avseendet (möjligtvis även i andra avseenden).

Blicken föll sedan på ett vackert radband från Polen, som mormor en gång för länge sen fått av en präst-polare där. E tog upp det och fingrade lite på det.
"Det här är ju fint. Men liksom... Det känns lite ortodoxt att JESUS sitter där på korset."
Jag (ironiskt): "Å nej, tänk om nån skulle tro att du är katolik".
S (pedagogiskt som alltid) "du vet ju vad DU tror på och står för. Det är ju det viktigaste".
E (fortfarande lite fundersam): "Alltså, man kanske skulle kunna pilla BORT Jesus..!?"
Jag: "Men för GUDS SKULL, man får väl INTE pilla bort JESUS heller!!"

Det blev jag som tog hem radbandet, och jag tänker då inte pilla bort Jesus.

Me and my lover

Det hände en knäpp grej när jag och C skulle gå och se "Crash". Jag såg att Matt Dillon spelade i den, varpå jag för en tiondels sekund fick en sån där känsla av att jag liksom var supertajt med Mr Dillon.

Alltså måste jag ha DRÖMT att vi var gifta eller så, för det var verkligen den där känslan av något välbekant. "Matt Dillon ja, my man. Eller... vänta nu? My man??"

Var tvungen att tänka efter, och kom då fram till att sist jag tittade bredvid mig i sängen låg det INTE en äkta man där, inte en oäkta heller för den delen, och SPECIELLT inte Matt Dillon.

Det är en MYCKET tunn linje mellan dröm och verklighet.

Det lurar en orm i varje paradis.

Var i skogen idag med den ömma modern. Efter svamplyckan tidigare i veckan, skulle nu plockas svamp för kalla vinterdagars stuvning. Dessutom skulle vi ju ha svamp till TVÅ hushåll, så vi hade en viss press på oss.

Solen sken när vi rullade i väg med cyklarna mot skogen. Den ömma modern cyklade först på vad min far (den jordiska) brukar kalla cyklarnas rolls royce (en Skeppshult). Den är hur stabil som helst, varför d.ö.m for fram över kvistar och grus i en väldig hast.

Lite bakom cyklade jag, på vad som möjligtvis skulle kunna kallas för cyklarnas motsvarighet till en Skoda. Knogarna vitnade, hjulen slirade, det var liksom bara att blunda och hoppas på det bästa. Allt medans d.ö.m:s cykel for fram, lika pålitlig som socialdemokraternas väljarras.

Själva svampplockningen behöver vi ju inte orda så mycket om, den officiella hållningen är att vi kom av oss på grund av
1: en STOR svart orm
2: den vackra gläntan där vi plockade fram vår fikakorg.
Klart man glömmer svampen då, liksom.

På hemvägen funderade jag över temat;
"Vad man kan göra med fyra (små) svampar".
Say no more.

Det finns yrken man inte ska ge sig på.

Jag ska nog inte bli idrotts-coach, trots allt.

Fast man får ju tänka på att nu börjar vintersäsongens sporter, som tex. biljard. Och hur ringrostig är man inte, om man inte har spelat sen i vintras, liksom?? Medan man har blivit riktigt bra på sommarsporterna. (Eller typ, skulle ha blivit om man hade ägnat sig åt nån).

Hur som haver, barnen kär. tror att jag ska ta en betapetmatch, en liten whiskey, och sen sova.

lite sisådär

Det slog mig just hur himla fantastiskt bra Sister Hazels "your mistake" är. Jag blir halvt lyrisk varje gång jag hör den. Eller lyrisk, men jag känner lite för att utbrista i ett "halleluja".

Idag har jag försökt kontakta stället där jag var på intervju för ett par veckor sen. Det gick inte så väldans bra. Ska försöka igen i morrn. I morrn ska jag även söka 147 jobb till, typ.
Det blir så jobbigt bara om folk hör av sig. Jag kommer inte fatta vilket av de 47 jobb jag har sökt, det är som ringer. Men jag får lita på mitt smorda munläder, om det nu skulle hända.

I morrn kväll ska jag även spela biljard. Jag måste utarbeta en strategi för hur jag ska spöa grabbarna. Strategin blir antagligen nåt i stil med "spela bra".
Shit, jag kanske borde bli någon slags idrotts-coach.

Sleepless in Stockholm

Det skulle visa sig att aktiviteten jag företog mig klockan 22:17 skulle ha ödesdigra konsekvenser för resten av natten. Här är vad som hände.

22:00 blir lite sugen på något att dricka
22:10 känner mig MYCKET sugen på just powerking
22:17 sveper en powerking
00:30 går och lägger mig, lyssnar på soft skiva
01:40 Den långa skivan tar slut. Fortfarande klarvaken.
02:15 känner att jag inte längre kan älta dagen som gått, den är liksom "färdigältad". Går upp och gör en kopp varm choklad.
02:20 - 03:25 spelar två matcher betapet. Det är dömt att misslyckas. Man ska inte spela betapet när man är trött. Tappar massor i rating.
03:25 lägger mig igen.
03:45 (ca) somnar.

Underhållande! Och en smula tragiskt.

Haha, det här är ju fantastiskt. Paradise hotel-deltagarna "rasar".
Ras 1: de visas nakna i duschen fast de blivit lovade att bara de delar som "för handlingen framåt" ska visas.
Oh My Garnstump, säger jag bara. Jag är mållös. Är det inte därför deltagarna är med, från början? För att supa, sola, och springa runt (halv)nakna.
Jag vill inte låta pretto här, fast jag lär göra det ändå. Inte för en miljon, skulle jag delta. Jag skulle tom kunna börja mardrömmar om att ha en kamera i fejan 24/7.

Ras 2: Nån Natascha-nånting är upprörd, eftersom TV4 hela tiden zoomar in hennes bröst. Och då undrar jag, om man förstorar brösten till en FF-kupa, blir man FÖRVÅNAD då om folk kollar? Är inte det själva poängen? "Det finns en person bakom ytan som inte kommer fram nu", säger Natascha.
Jag såg en bild i tidningen, och ja, jag tror faktiskt att det är totalt omöjligt för någon slags personlighet att tränga i genom den mängden silikon.
Jag förstår mig inte på kvinnor som pryder omslaget till alla herrmagasin som finns, och sen liksom "Ingen ser mig för den jag är! Ingen ser min fantastiska personlighet! Jag är INTE en bimbo!"

Och man ba... eh... nehej...ok.

Ont

Det är så lätt att förhärda sig när man ser på TV. Och läser tidningen.

Jag vill inte tro att det bor en smygrasist i varje människa, jag ser det hellre som att vi bara tar in det vi orkar ta in.

Det går inte att titta på nyheterna eller kalla fakta eller 60 minutes och ta in det man ser.

Ta Sudan som ett exempel. Där män torteras varje dag, och deras kvinnor blir våldtagna av fem män framför ögonen på dem. Kanske framför ögonen på deras barn. Vem tänker då på, att det är människor som inte skiljer sig från oss? Bara när det gäller kultur. Kanske religion. Hudfärg och livsförhållanden. Men inte själsligt. Det hade kunnat vara jag. Min familj. Vad skulle man göra om det handlade om MIN familj? MINA vänner?

Nej, jag säger ju det. Det går liksom inte ens att ta in. Då går man sönder.

Cats

Vad jag funderat över idag:

Zelma, vår första katt, var en fantastisk perser-hona. grå, svart och gul, med randig nos. Hon öppnade dörrar själv, åt fisk och potatismos, fångade en huggorm. Hon blev överkörd när hon var ca 2 år, knappt det.

Mimmi var svart och vit, och hur rolig som helst. Hon sov på rygg (vilken katt gör det?) var hur gosig som helst, älskade att busa och var en riktig teaterapa. En drama-queen. Hennes öde är i skrivandets stund okänt, och lär så förbli. Men hon blev antagligen uppäten av räven vid ett års ålder.

Amos var som en bomullstuss. En liten, grå, busig bomullstuss. Eftersom han hade problem av privat karaktär fick han dock sluta sina dagar i väldigt unga veckor.

Zorro är inte speciellt kelig. Han är tämligen feg, för att vara en stor svart hankatt. Han är väldans petig när det gäller mat, äter helst bara grädde. Han vill inte gå ut på kvällen, och sen väcker han en klockan tre på natten, eftersom han vill gå ut DÅ i stället. Fast först efter att han har ätit, så det får man sitta och vänta på.
Och han har levt... får se nu... 9 år? 10?

DET är vad jag har funderat på idag.

Krångliga kontaktannonser.

Jag och S diskuterade på väg hem från Willys hur mycket gemensamt man bör ha med en eventuell framtida partner. Om det viktiga är att man har kul tillsammans och trivs ihop, eller om man måste vara soulmates på alla plan och dela alla intressen. Nu bedömde vi iof det sista alternativet som icke rimligt, men ändå. Det blir ju helt hysteriskt om man drar tanken till sin spets. Om jag då ska hitta nån som är som jag, så ska han:

-gärna då och då ha en lat helgförmiddag med discovery som sällskap. Älska program som handlar om ex:
1)hur man tar sig ut från en ubåt som sitter fast på havets botten
2)kycklingpistoler - kan ett helt plan haverera av en fågel i motorn?
3)monster machines - ofta amerikanska stridsfartyg som kan gå på diagonalen, eller något annat lika spännande.
Vidare ska han:
-gå FORT igenom affärer, speciellt såna med kläder i. En snabb överblick ska räcka för att se om där finns något av intresse.
-kunna lyssna på en och samma låt på repeat (men ofta inte längre än fem dagar i sträck).
-tycka att det mesta som har med historia att göra är extremt spännande. Kunna gå en runt i en ruin under en ansenlig tidsperiod, känna på stenarna och allt medan andhämtningen blir tyngre tänka "det var verkligen HÄR, bland de JUST DE HÄR stenarna, som greve Sparre/Brahe/Av Krorring gick runt för fem hundra år sen.
-gå i taket om han ser en söt hund. (Som lilla vovven som satt under bordet på restaurangen i Lübeck där vi var med gänget på nyår, jag kunde knappt fokusera på något annat på hela kvällen. "Jaha, blev det nytt år nu helt plötsligt? Ja men god jul då. Eller gott nytt år, menar jag.")

Ja, det var ju bara en liten liten del.
Jag tror inte riktigt på soulmates. Fast man kan säkert jobba på det.