Med lite smicker kan man ju komma långt.

Tant 1: "jag brukar säga till Roland, att kan inte du dammsuga? För det blir så himla fint när du gör det!!"

Tant 2: "Jaha, men går han på det då?"

Tant 1: "ja visst, han dammsuger varje måndag."

Tant 2 (lite imponerat): "oj då!"

Tant 1: (väser lite konspiratoriskt): "ja, och då tycker han att han har STORSTÄDAT!!"

Varpå tanterna fnissar lite och jag också, tills jag kommer på att jag ju bara råkar sitta bredvid på pendeltåget och inte alls deltar i samtalet.

Tanterna livade upp min resa en aning, i övrigt var den ganska miserabel eftersom tåget var jättesent och gick jättesakta och jag visste att brorsan var på väg hem till oss på middag. När jag kom hem var dock kycklingen klar och en färdigblandad sallad stod på bordet, utan att det hade krävts så hemskt mycket smicker från min sida. En mysig kväll hade vi sen, förutom att Lillskrutt är förkyld... IGEN. Hur ofta kan en unge vara förkyld? Varannan vecka åker han på en rejäl förkylning, känns det som.

Nu är det iaf sovdags så att man orkar med en sista jobbdag innan vi tar helg!

High life

Vilken cirkus!! Utbrast Snyggo ikväll när Hugo, just efter att vi dammsugit upp hans middagsris från golvet, hällde ut katternas vatten och därefter glatt skrikandes sprang efter Klumpen samtidigt som Pluto satte sig och kräktes i hörnet.

Cirkus? Lägg till en gallskrikande bebis också, tyckte jag och undrade samtidigt i mitt stilla sinne vad det egentligen är vi har gett oss in på...

Hugge som för övrigt lyckas spexa för kameran även när han dricker välling.

Idag har jag...

...glatt mig mycket åt min fina rosa sjal som mamma köpte i Italien (till mig, jag har alltså inte snott den)

...ätit en kanelbulle SAMT ett halvt bullpapper, vilket upptäcktes då jag vände på bullen för att närmare undersöka den sega bottnen

...tjuvlyssnat på tunnelbanan. "Alltså, jag FÖRSTÅR inte. Om man är IHOP med nån, då får man väl inte tycka att nån ANNAN är söt??" Som flicka i 7-årstaget bekymrat frågade sitt jämngamla resesällskap. Tydligen var det ytterligare en person i vänkretsen, nu icke närvarande, som hade tyckt att en person nummer 4, Ivar närmare bestämt, var söt. TROTS att hon ju faktiskt hade kille (inte Ivar, alltså).

...kollat Baby Einstein med Hugo (rekommenderas, kolla Youtube) samt underhållit honom till sängdags. Vid åtta somnar han och jag kan då göra Vad Jag Vill fram tills jag går och lägger mig vid tio. Blir helt handlingsförlamad.

Hoppsan då

Idag har jag varit på en intressant personaldag för alla teamledare på våra tre stockholmskontor. Psykologen som höll i det hela sade vid ett tillfälle att de par som lever ihop längst inte är de som har flest saker gemensamt, utan de som fortfarande år efter år har ett intresse av att förstå varandra. Tänkvärt!

Reflekterade idag också angående förhållanden när jag läste att postkoden-Rickard ska skilja sig eftersom de "är bästa vänner men kärleken har tagit slut". Och då tänker jag, är inte det något man faktiskt LÅTER hända? Något som man dessutom kan förhindra genom att investera tid och känslor i sitt förhållande?

Jag har en egen teori om att parförhållanden grovt förenklat står på två ben. Det ena är kommunikationen och "psykologiska" närheten, det andra benet är den fysiska och sexuella delen av relationen. Jag tror att man periodvis kan stå och väga på det ena eller andra benet, men står man på ett ben alldeles för länge så domnar det andra och så blir det lite obalans på nåt sätt. Köper ni teorin?

Nu är det tedags, tror jag bestämt.

Hörrni alla föräldrar.

Hjälp mig här. Jag är nog lite extra blödig och hormonig nu, gravid och allt. Men den där beskyddarinstinkten man känner för sitt eller sina barn, den där känslan av att man vill göra allt och när blotta tanken på att han eller hon skulle må dåligt får en att vilja sätta sig ned och böla, är den normal eller? Kommer det att vara så här hela livet nu? Hur hanterar man den? Jag antar att det i grund och botten är en bra grej, förstås. Man SKA ju vilja beskydda och ta hand om sina ungar. Men man kan ju inte styra alla omständigheter... så vad gör man ISTÄLLET för att lägga sig ned och gråta över att världen är en farlig plats? Ok, jag överdriver lite här, för att poängen ska gå fram. Jag tänkte inte gråta just nu, ska dricka te och kolla Solsidan, men emotser gärna lite reflexioner i ämnet.

Hmm...

Är inte det här något av ett stressbeteende? Att man hoppar in i bilen direkt efter duschen, och passar på att smörja in sig medan man kör?

Det där klassiska fredagsmyset...

...består ikväll av en soffa, en älskling, en massa grönsakswook och lite X-factor. Trevlig helg på er!

Här krävs versaler

Nej, den här dagen går inte till historien som en av mina bästa.

Vaknade och kände mig rent utsagt manglad. Det hade inte att göra med att jag fastnat under någon av mina medsovare, utan var mer en allmän känsla av utmattning. Fick syn på mig själv i badrumsspegeln men bara MED NÖD OCH NÄPPE, eftersom mina ögon var som springor. Ovan vid denna känsla, gillar mornar när man ska till jobbet.

Beslöt mig för att jag DEFINITIVT behövde en kaffe på väg till jobbet. Stannade till på Italienaren bredvid kontoret och beställde en latte (28 kronor). Fick min mugg och annar genast oråd... just det, den var ju HALVFULL! Vad i ALLSIN DAR? Fick avsluta med en kopp te för att piggna till. Blir ingen mer latte från italienaren. Och inte från trettioåttakronorsespressohouse heller, ju.

Kom till jobbet, saknades folk, fick ta med mig chefen i bilen för att genomföra morgondagens uppdrag på stan. Nåväl, just DET gjorde ju inget, förutom att han inte kan arbetet på fältet och jag därmed fick sköta själva jobbet själv.

Eftermiddagen rasade ju på, hann inte riktigt klart eftersom jag var tvungen att gå prick i tid då Snyggot ikväll skulle iväg på en honom väl unnad fotbollsdejt med Rydan. Vid överlämning av barn rapporterades en pigg och MYCKET trevlig kille. Var han tog vägen på kvällskvisten är oklart, han var bara nöjd i en kvart när han fick sitta bredvid mig i soffan och äta varma mackor.

Nu sover barnet, lugnet har infunnit sig men 1) jag saknar Snyggo och 2) jag skulle lägga mig tidigt men klockan är ju redan för sent för det och 3) jag har just tvättat håret och kommer få lägga mig med blött hår och det kommer att se ut som ett ABER i morgon.

Nåväl, morgondagen hoppas jag mer på, bortsett då från att jag kommer att se ut så här...

...som sju svåra år och ett nödår.

Hemresan

Efter en skön dag på stan igår - sol, varmt och glatt barn samt en god middag på italiensk restaurang (Hugo åt carbonaran med lika stor förtjusning som han åt av min vietnamesiska biffwook med citrongräs i förrgår) bar det på kvällen av ut till flygplatsen . Hugo slocknade så fort vi gått ombord på flyget, sov hela resan och tittade sig sen storögt omkring i taxin bara för att vid midnatt somna om hemma. Exemplarisk unge att ha med på resan.

Idag är jag ledig, har varit på mvc och tyvärr var min barnmorska sjuk så jag fick träffa ett riktigt stolpskott som kanske har supit lite för mycket i sina dar. Det var lite "goddag yxskaft" över hela henne, om man säger så. Nu blir det iaf snart lite veckohandling med grabbarna!

Fynd

Lite höstfynd från igår; en mysig tröja t miniapan, en mysig kofta till mamman (inte min färg dock. Men jag tänker att man är ju ändå så blek den här årstiden, så det kanske är skit samma) och, förstås, te! Nu ska vi snart ut på en ny heldag på stan. Flyget går inte förrän halv tio ikväll, och sen hoppas vi bokningen har funkat så att det väntar en taxi på oss på Arlanda.

Måndag i Berlin

Vi startade dagen med en rejäl frukost, innan vi gav oss ut på stan. Fint väder och rätt varmt, och mestadels en glad Hugo. Lite shopping, lite starbuckskaffe, lite lunch, lite parkhäng. Nu bär det snart ut igen för lite käk.