Tapas

Trött igår efter loppet, men hade mysigt "efter lopp-häng" med släkten. Därefter satte jag mig i bilen och drog till Uppsala och teatertjejerna. Å hade dukat tapas vid sitt underbara uråldriga matsalsbord, och utöver god mat och massa prat blev det även lite klädbytarsamling. Kom hem med flera superfina plagg som Å tröttnat på, och hade själv med en kasse som främst Eve gjorde fynd i. Mkt bra grej, borde man göra oftare stället för att handla nytt!

I morgon ska jag hålla självskyddsklasser på häktet, så bäst att sova nu.

Dagens lopp

Sjukt mysig kväll igår (när jag väl kommit in hemma) med faster A&co. Gjorde nudelwook med cashewnötter och kyckling, till efterrätt en banankaka som jag och barnen tillverkat under trevliga former (faktiskt!) på förmiddagen.

Seg i morse när barnen i vanlig ordning vaknade i halv sju-draget, men med hjälp av Pippi Långstrump gick det att dra sig till halv åtta iaf.

Lite huvudvärk, men ändå rätt peppad att iaf försöka kuta bra på dagens lopp.

När startskottet gått kände jag mig alldeles förskräckt över känslan i benen, de var alldeles skakiga. Tänkte att det berodde på de senaste veckornas avsaknad av träning. Höll ihop det första 5 km som gick på strax över 26 min, men sen fanns liksom inte mkt mer att ge. Lyckades iaf snubbla in på nytt pb, 54.09 tror jag officiella tiden blev, tack vare den braiga öppningen. Ska bli snabbare nästa säsong :)

Mitt liv som nanny

Åkte m syster S och co till Norrköping i morse, där hennes svägerska gifte sig idag med Inez som brudnäbb. Eftersom Inez inte skulle stanna över natten var min uppgift således att frakta hem Inez igen efter förrättat dagsverke.

Under vigseln fick jag även ta hans om syrrans andra svägerskas lilla tvåmånadersbebis, så mysigt (men nej, det börjar inte rycka i livmodern, skönt det).

Vacker vigsel innan jag och I åkte tåget tillbaka hem till stan. Syrran hade packat en väska full med bra saker, tex böcker om Pettsson och Findus. Massvis av text och många sidor. Tack, du får väl igen nån gång. ;-)

Inez överlämnad till morfar och mormor som är barnvakt tills imorgon. Nu är jag hemma, på farstutrappan. Snyggo är på akuten med Nono (och Hugo) och jag har ingen nyckel. Försöker bortse från att jag är kissnödig och att middagsgästerna kommer om tjugo minuter (har förvisso inte lovat att det ska vara klart när de kommer, men hade ju kunnat vara trevligt att bjuda på en inomhusmiljö åtminstone.

Nåja, det finns folk som har det värre.

Har förresten bestämt mig för att springa Hässelby i morrn, halsen är bättre men att jag är trött i kroppen och inte har tränat på två veckor kommwr ju tyvärr inte ge nåt personbästa. Skit samma, runt tar jag mig väl.

Förvirrat

Igår var det således gnutthäng när Snyggo åkte på fotboll. Jag var jättetrött och såg ett avsnitt av "Lie to me" på Netflix när huliganerna somnat, bestämde mig sen för att själv krypa ned eftersom Snyggo inte väntades förrän sent.

Kröp till sängs, somnade nästan omedelbart. Vaknade av ljud nån timme senare. Eller ja, här i ligger lite grann problemet, att jag vaknade bara NÄSTAN. Jag minns mest känslan av nån obehörig hemma, en tjuv typ? För Snyggo är väl i Österrike?

Vacklade upp med bultande hjärta och öppnade sovrumsdörren, för att hitta min make i hallen i färd med att hänga av sig. Höll på att skita på mig av skräck innan jag fattade att det var han, och då (enligt honom) började mumla osammanhängande om att det var väldigt överraskande att han plötsligt var här fast han skulle vara bortrest och...

Snyggo ser ju bara en person med håret på spret och kallsvettig överläpp som säger konstiga saker varpå jag minns att han utbrister "Men vad i allsin dar har du druckit SPRIT eller nåt?" haha. Då trillade polletten ned och jag gick och fortsatte sova.

Nej, ska man hålla på att gå i sömnen är det nog bra att vara nykter (vilket jag naturligtvis var, ifall någon undrar), det blir tillräckligt förvirrat ändå.

Nu är jag snart på dagis för att hämta, därefter blir det matlagning följt av fredagsmys med popcorn till barnen innan sovdags. En relativt ny men mycket uppskattad tradition. Trevlig helg på er!

Kaffe och ciabatta och tankar om livet

Hade morgonjouren idag och fick således kliva ur sängen strax före jordens skapelse. Lagom lugn morgon på jobbet, kaffe och ciabatta framför datorn.

Läste ett citat av Kristina Lugn häromdagen. "Livet är ett sorgearbete. Om man inte inser det blir man aldrig riktigt lycklig."

Dysterkvist där! Kanske man tänker. Men när jag fick suga på karamellen tyckte jag att det var ganska förlösande. Vi beter oss ju ofta som om vår strävan är att vara så glada som möjligt, man ska bita ihop, ta sig i kragen, rycka upp sig. "allt är bra tack!" svarar vi rutinmässigt på varandras frågor om hur det är. Även om man blivit av med jobbet, katten har dött och man har en vattenläcka som ger ett vattenstånd om en decimeter på vardagsrumsgolvet.

Och ORÄTTVIST! Säger vi att det är när någon dör eller blir sjuk. VARFÖR händer detta MIG? Som om det vore bättre om det hände grannen.

Nej, livet är ju i mångt och mycket ett sorgearbete, vi vet att vi alla förr eller senare ska skiljas från varandra (och förhoppningsvis mötas igen!) Bara en sån sak. Men det innebär ju inte att vi inte kan vara sådär vansinnigt lyckliga ibland, och däremellan ganska tillfreds mellan varven.

Det om detta. Strax häng med gnuttarna när M sticker på fotboll.

Översvämning

På väg t jobbet efter en god natts sömn. Huvudvärken och halsontet rådde den dock inte på, men jag får rusta mig med alvedon och halstabletter.

Regnoväder här, översvämning på väg till tåget...

Ordningen återställd

Igår kom Snyggo äntligen hem från sin galna expedition Tour de Tirol, en tre dagars tävling i Österrikiska bergen. 

En backig mil på fredagen, ett marathon på lördagen rätt upp för ett berg (ett riktigt berg alltså, inte en bergsknalle) och 23 km avslutande bergs- och terränglöpning på söndagen. Han åkte med syrran sin och de är ju ungefär lika galna och tyckte typ att det här var årets höjdpunkt.

Marans upplopp

Nåväl, allt gick enligt plan och de gjorde (naturligtvis) fina prestationer. Jag och barnen åkte till Arlanda igår em och hämtade hem vårt fjärde blad i klövern, barnen var alldeles till sig förstås.

Idag vabbar jag eftersom jag själv är krasslig och behöver vila. I morgon har jag jour så då får jag ta mig iväg nästan oavsett hur jag mår för att slippa sätta en kollega i klistret, så då är M hemma. Likaså torsdag. Hoppas de kan gå på fredag, för då ska jag och Snyggo sitta i samma möte på jobbet. 

Det visade sig ju att Nora också har astmatendenser, jag fick åka till sjukan med henne i söndags efter att hon blivit väldig tungandad (säkert därför hon inte sov på natten också). 

Skruttan på sjukhuset

Hugo var så duktig, han fick ju glatt finna sig i att släpas med, men han satt där med oss i två timmar medan Nora (under våldsamma protester) fick sina inhalationer.

Igår var vi således också hemma, en lugn dag eftersom barnen (och jag) var trötta. Hann skriva klart mitt kapitel och skicka tillbaka till syrran. Får se vad vi ska sysselsätta oss med idag, när regnet öser ned...

Kreativt vabbande

Kaffe och skriva för mig, klipp och klistra för Hugo. Nono sover, lugnet råder.

Klockan 04:00. Tyvärr inte endast tomten vaken.

Jag begriper inte varför sånt här alltid verkar hända när M är borta. Och när man själv är sjuk. Nora är dålig och firar det med att skrika, gråta, vrida och vända på sig. Hela kvällen. Hela natten. Hon (och jag) har sovit mellan ett och två, men en timme kommer man inte så långt på när man själv är krasslig heller, så jag får innerligt hoppas att de kommer att sova åtminstone nån timme till. Nu sitter vi på köksgolvet och dricker juice, ja, Hugo kan ju inte heller sova av uppståndelsen.

Skulle ha åkt till sjukhuset om jag själv hade haft nån teori om vad i allsin dar som pågår...

Tungt

Ja vad säger man. Tårarna rann men ändå var man som i en bubbla, att ta in det helt och fullt går inte.

Jag trodde inte att en begravningsgudstjänst skulle kunna vara fin under såna här omständigheter, men det var den. Och solen sken. Jag kommer bära med mig bilden av solljuset under gravsättningen.

"I will tell your story if you die" sjöng solisten, och jag tänkte på hur man inte behöver vara kung, statsminister eller fredskämpe för att sätta avtryck. Hos oss som fick känna Emil finns hans alltid kvar. 

Kom hem till älskade gnuttarna, tom i huvudet och vimmelkantig. Min vän B kom med mat och välkommet sällskap. Nu har jag kraschat i soffan... Att jag låg vaken halva natten med 39 graders feber gör väl sitt till. Väntar på att Snyggo ska ringa och sen får det bli tidig kväll. 

Åter i tjänst

Efter två mysiga dagar hemma med Hugo är båda gnuttarna nu på föris igen och jag är på väg t jobbet. Om jag hade vetat att jag ändå skulle missa tåget hade ni fått en soluppgång över sjön, nu får ni en över motorvägen istället. På återhörande senare.