Ibland är jag väldigt orationell. Osmart. Kalla det vad ni vill.
Jag har bråttom. Måste packa klart, måste flytta. Och då slår det över, och jag KAN liksom inte jäkta. Vad blir bättre av att jäkta? Alltså fick jag i morse för mig att jag skulle locka hela håret. Nu ser jag ut som EVIL Guldlock.
Åkte till konsum för att hämta fler banankartonger, släpade med brorsan. Nu hade stressen börjat sätta in en aning.
"Du kör som en galning".
Nehepp, för tänk att det gör jag inte alls det. Jag försöker bara vara effektiv och spara tid, liksom.
Släpade hem nio kartonger, KNAPPAST att resten av böckerna fick plats däri. Nej, o nej. Jag slängde två böcker efter mycket vånda, men det förbättrade situationen föga.
Mina knän lade för övrigt av i morse, båda två olämpligt nog. Jag fick häva mig upp ur sängen med hjälp av bokhyllan bredvid. Förhoppningsvis är det övergående.
SMS av L: "biljard ikväll"?
orationella jag: "Jajamensan!!"
rationella jag: "men hallå, tackar du ja till det? Du ska ju börja flytta i kväll?
orationella jag: "ja, men det är viktigt att jobba på sina biljard-skills."
rationella jag: "förvisso, men det kan du ju göra en annan gång?"
orationella jag: "Men TJEVEN då!! Jag ska SPELA BILJARD, that´s it!"
rationella jag: "Ok ok, skrik inte. Men i såfall får du inte sitta här och blogga, då måste du packa nu".
fredag, september 30, 2005
Tom McRae (not my lover)
Alltså, har ni möjlighet måste ni ladda hem och lyssna på Tom McRae. Exempelvis det självbetitlade albumet från 2001. Så sprött, vackert och weirdo.
"I aint scared of lightning
Come on and do your worst
If they gave degrees
For cheating destiny
Then man
I got a first
No I aint scared of lightning
It's the same old empty threat
I've been standing proud
Beneath the gathering cloud
And man
I ain't dead yet
No I ain't scared of lightning
And thunder never killed
I was born in a summer storm
I live there still
Yeah I was born in a summer storm
I live there still"
Jupps.
"I aint scared of lightning
Come on and do your worst
If they gave degrees
For cheating destiny
Then man
I got a first
No I aint scared of lightning
It's the same old empty threat
I've been standing proud
Beneath the gathering cloud
And man
I ain't dead yet
No I ain't scared of lightning
And thunder never killed
I was born in a summer storm
I live there still
Yeah I was born in a summer storm
I live there still"
Jupps.
torsdag, september 29, 2005
Gud är ju kul.
Eftersom jag häromdagen helt oförhappandes snubblade över Ords. 3:1-12, har jag verkligen tagit det till mig och läser det nu lite då och då så att jag ska bli påmind. I en vers (9) står det:
"Ära Herren med alla dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda. Dina lador ska då fyllas av riklig skörd och dina pressar flöda över av vin".
Tänkte på det när jag åkte hem idag. Jag brukar tänka att när jag har kommit igång med ekonomin igen, ska jag komma igång med givandet. Men det är en poäng med att det står att vi ska ge honom det FÖRSTA... och DÅ ska han ge oss. Inte att han FÖRST ger oss och att vi kan ge när vi väl vet att vi har råd.
Tror det handlar om tillit.
Gick alltså och resonerade med mig själv; skulle jag ge tionde på sista lönen från Visby, som kom nu den 25:e? Det var ingen stor summa, men ändå. Räknade snabbt ut vad det skulle bli, och tänkte först att det kanske inte räknas liksom. Men jag hörde svaret i samma sekund jag ställde frågan; det handlar om attityden.
Ok, med det svaret i ryggen beslöt jag mig för att göra så, Gud tål ju att testas, tänkte jag. (Hoppades jag).
Ikväll var jag så hos T&F, när T plötsligt utbrister att hon har haft så dåligt samvete, för fick jag verkligen betalt för resan (i Augusti FÖRRA året) när jag åkte till Arboga för att göra hennes bruduppsättning?? Nej, men det var ju inget jag hade saknat, sade jag. Men T stegade omedelbums iväg och hämtade pengar till mig, exakt den summan som jag bestämt mig för att lämna i tionde.
Haha. Gud är ju rolig. Och framför välsignade Gud mitt lilla steg i tro på en gång. Inte alltid man får sånt svar på tal. :-)
"Ära Herren med alla dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda. Dina lador ska då fyllas av riklig skörd och dina pressar flöda över av vin".
Tänkte på det när jag åkte hem idag. Jag brukar tänka att när jag har kommit igång med ekonomin igen, ska jag komma igång med givandet. Men det är en poäng med att det står att vi ska ge honom det FÖRSTA... och DÅ ska han ge oss. Inte att han FÖRST ger oss och att vi kan ge när vi väl vet att vi har råd.
Tror det handlar om tillit.
Gick alltså och resonerade med mig själv; skulle jag ge tionde på sista lönen från Visby, som kom nu den 25:e? Det var ingen stor summa, men ändå. Räknade snabbt ut vad det skulle bli, och tänkte först att det kanske inte räknas liksom. Men jag hörde svaret i samma sekund jag ställde frågan; det handlar om attityden.
Ok, med det svaret i ryggen beslöt jag mig för att göra så, Gud tål ju att testas, tänkte jag. (Hoppades jag).
Ikväll var jag så hos T&F, när T plötsligt utbrister att hon har haft så dåligt samvete, för fick jag verkligen betalt för resan (i Augusti FÖRRA året) när jag åkte till Arboga för att göra hennes bruduppsättning?? Nej, men det var ju inget jag hade saknat, sade jag. Men T stegade omedelbums iväg och hämtade pengar till mig, exakt den summan som jag bestämt mig för att lämna i tionde.
Haha. Gud är ju rolig. Och framför välsignade Gud mitt lilla steg i tro på en gång. Inte alltid man får sånt svar på tal. :-)
Du har, därför jag att jag har.
Träffade Ida idag. Vi lunchade (på 113 50, var annars?) och sen promenade vi ut mot djurgården med våra medhavda koffeinhaltiga drycker, satt på en brygga i solen både länge och väl och pratade om allt och inget.
I flyttar hit snart, från Visby, så det är som att jag får en del av Gotland här i sthlm. Är mkt tacksam för det. Och när vi umgås så påminns jag om hela den mentaliteten som jag bara älskar när jag är med Visby-vännerna, hur SJÄLVKLART allt är.
ÄR man väl vänner, på riktigt, behöver man inte prata i telefon varje dag. Är man inte på samma ställe, finns man där för varandra, tyst. Eller inte tyst, om det skulle behövas. Men relationen är stabil, och det är så självklart att man ställer upp för varandra. Inga problem. I är i motsatt situation som mig nu, hon har fått jobb här men ingen bostad. "När jag kommer tillbaka i Oktober går vi ut och käkar italienskt, på min lön," sa I. Och så är det med det där gänget, inte bara när det gäller pengar. Det är ett sätt att leva, "du har inget, jag har, och du har därför att jag har". Mat i kylen, nånstans att slagga, en tröja om vi ska ut på stan och nån har glömt ombyte, tjänster och gentjänster.
Och på något sätt, är det ju samma med Gud. Jag vill tro det, och tror det. Just nu är jag totalt beroende, därför att jag inte har. Fast jag har ändå, därför att Gud har. Och man vet inte vad det är att vara beroende, förrän man inte har något. Man vet inte vad det är att vara ensam, förrän det ENDA man har är ett tyst löfte från Gud att han inte kommer lämna mig. Man vet inte vad det är att leva, förrän man har varit deep down och sett motsatsen.
Saliga är de som hungrar...
de som törstar...
de som är fattiga i anden.
I flyttar hit snart, från Visby, så det är som att jag får en del av Gotland här i sthlm. Är mkt tacksam för det. Och när vi umgås så påminns jag om hela den mentaliteten som jag bara älskar när jag är med Visby-vännerna, hur SJÄLVKLART allt är.
ÄR man väl vänner, på riktigt, behöver man inte prata i telefon varje dag. Är man inte på samma ställe, finns man där för varandra, tyst. Eller inte tyst, om det skulle behövas. Men relationen är stabil, och det är så självklart att man ställer upp för varandra. Inga problem. I är i motsatt situation som mig nu, hon har fått jobb här men ingen bostad. "När jag kommer tillbaka i Oktober går vi ut och käkar italienskt, på min lön," sa I. Och så är det med det där gänget, inte bara när det gäller pengar. Det är ett sätt att leva, "du har inget, jag har, och du har därför att jag har". Mat i kylen, nånstans att slagga, en tröja om vi ska ut på stan och nån har glömt ombyte, tjänster och gentjänster.
Och på något sätt, är det ju samma med Gud. Jag vill tro det, och tror det. Just nu är jag totalt beroende, därför att jag inte har. Fast jag har ändå, därför att Gud har. Och man vet inte vad det är att vara beroende, förrän man inte har något. Man vet inte vad det är att vara ensam, förrän det ENDA man har är ett tyst löfte från Gud att han inte kommer lämna mig. Man vet inte vad det är att leva, förrän man har varit deep down och sett motsatsen.
Saliga är de som hungrar...
de som törstar...
de som är fattiga i anden.
onsdag, september 28, 2005
Jippie!
Det regnar!
Välkomna, alla trattkantareller och trumpetsvampar. Jag ska leta på er nästa vecka.
Jag fattar inte vad jag egentligen har använt för att tänka med, när jag planerat flytten. Såhär har jag föreställt mig lördagen:
Alla tar varin kartong och ställer den på släpet. Vi kör iväg och lastar ur grejorna där borta, sen äter vi pizza och syrran d.ä. och hennes familj åker hem igen. Alla är glada, sjunger kanske på nån liten trudilutt, ingen är svettig. (Kanske att jag typ tappar taget om soffan så att min svåger får den över sig, men det är liksom the worst case scenario).
Nu inser jag att det kommer bli LITE jobbigare än så. Jag har packat tio kartonger, slängt två stora sopsäckar på tippen, och fortfarande SYNS det inte att jag har börjat packa. Seriously. Det är ju helt otroligt. Har sex ganska stora bokhyllar i mitt rum, och bara EN hylla med böcker fyllde tre kartonger. Kära nån.
Hur som helst, nu ska jag söka åtta jobb till och sen skriva lite. Har fått konstruktiv kritik av min syster d.y, svensklärare-2-be. Känns som när man gick på gymnasiet och lämnade in uppgifter. Å vad jag älskade det.
Just ja, sen har både M och D kommenterar idag att jag spottar ut en hejdlös mängd inlägg här. Men jag tvingar ju ingen att läsa. Detta är ju my own lilla corner in cyberspace, ingen behöver hänga här mer än jag. ;-) Dessutom kommer jag snart vara så upptagen med att inte tappa en soffa på min svåger, att ni får vila era ögon ett tag. I alla fall från mig.
Välkomna, alla trattkantareller och trumpetsvampar. Jag ska leta på er nästa vecka.
Jag fattar inte vad jag egentligen har använt för att tänka med, när jag planerat flytten. Såhär har jag föreställt mig lördagen:
Alla tar varin kartong och ställer den på släpet. Vi kör iväg och lastar ur grejorna där borta, sen äter vi pizza och syrran d.ä. och hennes familj åker hem igen. Alla är glada, sjunger kanske på nån liten trudilutt, ingen är svettig. (Kanske att jag typ tappar taget om soffan så att min svåger får den över sig, men det är liksom the worst case scenario).
Nu inser jag att det kommer bli LITE jobbigare än så. Jag har packat tio kartonger, slängt två stora sopsäckar på tippen, och fortfarande SYNS det inte att jag har börjat packa. Seriously. Det är ju helt otroligt. Har sex ganska stora bokhyllar i mitt rum, och bara EN hylla med böcker fyllde tre kartonger. Kära nån.
Hur som helst, nu ska jag söka åtta jobb till och sen skriva lite. Har fått konstruktiv kritik av min syster d.y, svensklärare-2-be. Känns som när man gick på gymnasiet och lämnade in uppgifter. Å vad jag älskade det.
Just ja, sen har både M och D kommenterar idag att jag spottar ut en hejdlös mängd inlägg här. Men jag tvingar ju ingen att läsa. Detta är ju my own lilla corner in cyberspace, ingen behöver hänga här mer än jag. ;-) Dessutom kommer jag snart vara så upptagen med att inte tappa en soffa på min svåger, att ni får vila era ögon ett tag. I alla fall från mig.
Guldhjärtan i färgaffären
Så puttrade vi då iväg till färgbutiken. Eftersom vi nu hade ungefär 100 kvadrat att måla, var det ett projekt av modell större, att komma fram till vad alla väggar skulle ha för färger.
Jag: Kolla vilken cool guldfärg! Jag ska göra ett hjärta av den på min röda fondvägg.
S & C: Vafalls?? Jahaa, på DIN vägg. Haha, visst, gör det (lättade).
C: ok, men vad tror ni om den här färgen till ena väggen i hallen?
S: det tror jag blir bra.
Jag: Tror den blir för mörk.
C: ja men kolla här då... (demonstrerar små lappar och prover).
S: det tror jag blir bra.
Jag: Tror den blir för mörk.
C: (demonstrerar lite till) Men alltså...
Jag: Ok ok, om jag får göra guldhjärtan på den.
C: HAHAHA. Ja men bra, då går du med på den alltså.
Jag: Ja. Om jag får göra guldhjärtan. Eller nej förresten, vi kan måla hela lilla korridoren i guld!!
S: HAHAHAHAHAHAHA!
C: HAHAHAHAHAHAHA! (Ser halvt spyfärdig ut):
S: HAHAHAHAAHAAAAJAjooo......Jo.... eller.... egentligen, varför inte?
Jag: (Inser att det faktiskt ÄR en kul idé) Ja, jag tror det kan bli lite kitchigt sådär.
C: HAHAHAHAHaaaa...eh.... ni SKOJAR väl?
Jag & S (tittar på varandra och inser att nej, det gör vi inte). Eh, nej...
Här tar sig C för huvudet och går runt ett varv i butiken (ja, hon är faktiskt en helt ÄKTA dramaqueen), kvidande. Kommer tilbaka till oss.
Jag: Det är ju en ganska liten yta.
S: jätteliten yta. Bara en liten pluttig korridor.
C: (kvider) ja... eh... hmm... jo...
Jag: BRA! Hämta burkarna!!
Jag: Kolla vilken cool guldfärg! Jag ska göra ett hjärta av den på min röda fondvägg.
S & C: Vafalls?? Jahaa, på DIN vägg. Haha, visst, gör det (lättade).
C: ok, men vad tror ni om den här färgen till ena väggen i hallen?
S: det tror jag blir bra.
Jag: Tror den blir för mörk.
C: ja men kolla här då... (demonstrerar små lappar och prover).
S: det tror jag blir bra.
Jag: Tror den blir för mörk.
C: (demonstrerar lite till) Men alltså...
Jag: Ok ok, om jag får göra guldhjärtan på den.
C: HAHAHA. Ja men bra, då går du med på den alltså.
Jag: Ja. Om jag får göra guldhjärtan. Eller nej förresten, vi kan måla hela lilla korridoren i guld!!
S: HAHAHAHAHAHAHA!
C: HAHAHAHAHAHAHA! (Ser halvt spyfärdig ut):
S: HAHAHAHAAHAAAAJAjooo......Jo.... eller.... egentligen, varför inte?
Jag: (Inser att det faktiskt ÄR en kul idé) Ja, jag tror det kan bli lite kitchigt sådär.
C: HAHAHAHAHaaaa...eh.... ni SKOJAR väl?
Jag & S (tittar på varandra och inser att nej, det gör vi inte). Eh, nej...
Här tar sig C för huvudet och går runt ett varv i butiken (ja, hon är faktiskt en helt ÄKTA dramaqueen), kvidande. Kommer tilbaka till oss.
Jag: Det är ju en ganska liten yta.
S: jätteliten yta. Bara en liten pluttig korridor.
C: (kvider) ja... eh... hmm... jo...
Jag: BRA! Hämta burkarna!!
En surprise-morgon.
Dagen började med att S och C hoppade upp i min säng för att berätta om lägenhetsbesiktningen de varit på tidigt på morgonen. Jag hade bett att få slippa med hänvisning till att jag skulle skjutsa mina päron till flyget på natten. Nu var det ju inte just den HÄR natten skulle det visa sig, men det låtsades jag helt glömma bort.
Hur som helst, där satt de i fotändan av sängen, pigga och fräscha och glatt kvittrande. Drog upp täcket till ögonen och mumlade ohörbara saker.
Hur som helst, de tidigare lägenhetsinnehavarna hade besiktningen till ära tapetserat om hela lägenheten i fängelsegrått, rosa och med neongula border. Man ba, jo, det här är ju UNGEFÄR SAMMA SAK som att MÅLA vitt som vi kommit ÖVERENS om.
Detta innebar alltså för oss att målarprojektet blev ungefär tre gånger större än planerat, men what the heck.
Jag hoppade in i duschen, S och C gjorde brunch med ägg och bacon och köttbullar och grejs. Känner att det kommer fungera MYCKET bra att bo tillsammans. Slängde i mig brunchen, och anhöll sen om att få gå och torka håret och sätta på mascara.
"Visst, snåla inte med sminket!!" Hojtade S. Kände att det kommer fungera BRA att bo till sammans, om än inte MYCKET bra.
Hur som helst, där satt de i fotändan av sängen, pigga och fräscha och glatt kvittrande. Drog upp täcket till ögonen och mumlade ohörbara saker.
Hur som helst, de tidigare lägenhetsinnehavarna hade besiktningen till ära tapetserat om hela lägenheten i fängelsegrått, rosa och med neongula border. Man ba, jo, det här är ju UNGEFÄR SAMMA SAK som att MÅLA vitt som vi kommit ÖVERENS om.
Detta innebar alltså för oss att målarprojektet blev ungefär tre gånger större än planerat, men what the heck.
Jag hoppade in i duschen, S och C gjorde brunch med ägg och bacon och köttbullar och grejs. Känner att det kommer fungera MYCKET bra att bo tillsammans. Slängde i mig brunchen, och anhöll sen om att få gå och torka håret och sätta på mascara.
"Visst, snåla inte med sminket!!" Hojtade S. Kände att det kommer fungera BRA att bo till sammans, om än inte MYCKET bra.
Det enda som är konstant?
Det handlar inte om det gamla.
Det handlar inte om igår.
Det handlar inte ens om i morgon, inte just nu.
Det handlar bara om att bygga nytt.
Bygga nytt,
bygga nytt.
Det handlar inte om vad vi har sett, inte om vad vi har sagt.
Säg att det inte handlar om det vi har sagt
Ingen vill väl tillbaka?
Inte på riktigt.
Det handlar inte om igår.
Det handlar inte ens om i morgon, inte just nu.
Det handlar bara om att bygga nytt.
Bygga nytt,
bygga nytt.
Det handlar inte om vad vi har sett, inte om vad vi har sagt.
Säg att det inte handlar om det vi har sagt
Ingen vill väl tillbaka?
Inte på riktigt.
tisdag, september 27, 2005
Hjälp!
Ok folks, jag behöver er hjälp här. Kom ihåg frågan tills vi ses eller hörs.
Är detta för sentimentalt??
För att lugna exempelvis M.M, kan jag tillägga att det inte utvecklas till en tantsnusk-grej, det handlar mer om verklighet och fantasi och överlevnad.
"Det hände att jag förlorade mig i tankar om vad som var verkligt och vad som var en produkt av min livliga fantasi. Ibland trodde jag att Erich också var en man som inte fanns någon annanstans än inom mig, att han var någon som jag diktat ihop därför att jag var utsvulten på närhet, på känslor, på verklighet. I det liv jag levde, i den stad jag alltid bott, fanns bara tomma fraser, bara fasader, bara kyla.
Visst, jag upplevde värme också. Jag har upplevt värme som skulle få solens inre att verka kyligt. Jag har sett evigheten i mina barns ögon, jag har blivit famnad av kärlekens innersta väsen, av det sannaste och det renaste. Men det vackra försvann ur mitt liv. Det är en lång historia, men det som blev kvar är mörkare än mörker.
Vad var det som höll mig vid liv? För det var något, någon, som höll mig vid liv under de svåraste åren i mitt liv. Han fångade mina tårar i sina kupade händer, han förklarade för mig när jag grät att det var mitt hjärta som smälte och rann ut för mina kinder och han ville hålla mitt hjärta i sina händer.
Jag går historien i förväg. Jag vill berätta om Erich, så mycket jag kommer ihåg om honom. Jag vill tala om honom, andas hans namn och låta hans ansikte framträda på mina slutna ögonlock. De ögonlock som varit scenen för mina drömmar i många, många år. Många gånger har han funnits i dem, i drömmarna, som om han aldrig lämnat mig på riktigt, som om han lever både i den verkliga världen och i min fantasivärld, i min drömvärld.
Kanske är det därför jag ibland undrat om han verkligen existerade. Såsom man kan ifrågasätta abstrakta ting såsom kärlek, hat och skam, så har jag ifrågasatt honom.
Men så drar jag mig till minnes hans ansikte, hans gestalt, och jag vet med en säkerhet som jag sällan känner, att han lever. Att han har levt. I alla världar som någonsin finns och någonsin har funnits."
Vad tänker man?
Är detta för sentimentalt??
För att lugna exempelvis M.M, kan jag tillägga att det inte utvecklas till en tantsnusk-grej, det handlar mer om verklighet och fantasi och överlevnad.
"Det hände att jag förlorade mig i tankar om vad som var verkligt och vad som var en produkt av min livliga fantasi. Ibland trodde jag att Erich också var en man som inte fanns någon annanstans än inom mig, att han var någon som jag diktat ihop därför att jag var utsvulten på närhet, på känslor, på verklighet. I det liv jag levde, i den stad jag alltid bott, fanns bara tomma fraser, bara fasader, bara kyla.
Visst, jag upplevde värme också. Jag har upplevt värme som skulle få solens inre att verka kyligt. Jag har sett evigheten i mina barns ögon, jag har blivit famnad av kärlekens innersta väsen, av det sannaste och det renaste. Men det vackra försvann ur mitt liv. Det är en lång historia, men det som blev kvar är mörkare än mörker.
Vad var det som höll mig vid liv? För det var något, någon, som höll mig vid liv under de svåraste åren i mitt liv. Han fångade mina tårar i sina kupade händer, han förklarade för mig när jag grät att det var mitt hjärta som smälte och rann ut för mina kinder och han ville hålla mitt hjärta i sina händer.
Jag går historien i förväg. Jag vill berätta om Erich, så mycket jag kommer ihåg om honom. Jag vill tala om honom, andas hans namn och låta hans ansikte framträda på mina slutna ögonlock. De ögonlock som varit scenen för mina drömmar i många, många år. Många gånger har han funnits i dem, i drömmarna, som om han aldrig lämnat mig på riktigt, som om han lever både i den verkliga världen och i min fantasivärld, i min drömvärld.
Kanske är det därför jag ibland undrat om han verkligen existerade. Såsom man kan ifrågasätta abstrakta ting såsom kärlek, hat och skam, så har jag ifrågasatt honom.
Men så drar jag mig till minnes hans ansikte, hans gestalt, och jag vet med en säkerhet som jag sällan känner, att han lever. Att han har levt. I alla världar som någonsin finns och någonsin har funnits."
Vad tänker man?
Wtf
Fick inte jobbet på häktet. Tänkte först bli tjurig på Gud (jag höll på att packa och grejade och var glad ända tills de ringde) Så fiskade jag upp ett litet litet kort som farmor skickat för 5 år sen (farmor är über-grym) med bibelordet ords. 3:1-11. Tror det var det, om det står nåt konstigt där så var det inte det.
Hur som helst, eftersom ingen vettig människa överhuvudtaget som VET vem jag är skulle sumpa chansen att ha mig omkring sig :-P resonerade jag som så att det bara är ytterligare en del i ledet av Guds prövningar. Eftersom inget har gått som jag velat under typ de senaste 2 (3?) åren så börjar jag misstänka att han verkligen vill kolla att jag inte blir en sån där sur-kärring om jag måste gå igenom vissa saker, så jag beslöt mig raskt för att jag tänker inte bli det nu heller. Det kommer nåt annat. Det kommer ALLTID nåt annat.
Dessutom lyssnade jag redan på Lavinge, så jag behövde inte ens lägga den i sterion. Det är ju annars ett typiskt Lavinge/SP/MCR-moment.
Hur som helst, eftersom ingen vettig människa överhuvudtaget som VET vem jag är skulle sumpa chansen att ha mig omkring sig :-P resonerade jag som så att det bara är ytterligare en del i ledet av Guds prövningar. Eftersom inget har gått som jag velat under typ de senaste 2 (3?) åren så börjar jag misstänka att han verkligen vill kolla att jag inte blir en sån där sur-kärring om jag måste gå igenom vissa saker, så jag beslöt mig raskt för att jag tänker inte bli det nu heller. Det kommer nåt annat. Det kommer ALLTID nåt annat.
Dessutom lyssnade jag redan på Lavinge, så jag behövde inte ens lägga den i sterion. Det är ju annars ett typiskt Lavinge/SP/MCR-moment.
1 sak
"Man ska göra en sak och göra det bra, hellre än att göra många saker och göra det dåligt", sade en vis människa.
Det låter ju jättebra, verkligen. Men hur kommer man dit? Tips, någon? Ämnet aktualiserades efter att jag häromdagen började fundera över allt jag vill göra. Fast det konstiga är att det hela tiden pendlar mellan energi och någon slags "apati light". Man vill så mycket mycket MYCKET, och sen slår det över till att jag blir helt trött av alla tankar och går och lägger mig.
Kära Bullen, är det något fel på mig? /Schizofrenique
Det låter ju jättebra, verkligen. Men hur kommer man dit? Tips, någon? Ämnet aktualiserades efter att jag häromdagen började fundera över allt jag vill göra. Fast det konstiga är att det hela tiden pendlar mellan energi och någon slags "apati light". Man vill så mycket mycket MYCKET, och sen slår det över till att jag blir helt trött av alla tankar och går och lägger mig.
Kära Bullen, är det något fel på mig? /Schizofrenique
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)