Hur man kan få en eftermiddag att gå med väldig fart

Natten lämnade endel i övrigt att önska, och att ta itu med griniga barn när man själv bara sovit ett par timmar är ju ingen större hit. På eftermiddagen var vi dock bjudna till NTG på en smarrig sen lunch (har jag sagt att han är kock!? :) och sen åkte vi tillsammans till Mulle Mecks lekpark. Kaffe i termosen och glada barn, väldigt trevligt. På väg hem nu och känner mig alldeles snurrig i bollen, men det kanske man kan råda bot på om man får ett par nya timmars sömn i natt...!?

Trädkramaren:

Skänk en slant, sa han som tappade byrån

Lustigt, i nån vecka nu har flyktingpolitiken upptagit en stor del av min tankeverksamhet och jag har funderat på varför det inte finns en internationell samordning kring det här med asylsökande (mer än att alla länder hänvisar tillbaka till det land dit flyktingarna kom först...) därför gjorde det mig mycket glad att läsa i tidningen idag att en historisk reform för just detta går igenom i EU i juni, efter fjorton (!) års diskussioner. Dessa diskussioner hade helt gått mig förbi.

Varför är då detta så viktigt? Kan man fråga sig. Kanske för att Estland beviljade 20 flyktingar asyl förra året, och Sverige 12000...!?

Jag är stolt över att bo i ett land som tar emot flyktingar och jobbar för att integrera dem i vårt samhälle. Men jag tror också att om fler länder hjälptes åt, skulle situationen bli ännu bättre för dem som tvingas fly.

Var ännu en intressant artikel i dagens svenskan, om flyktingar från Syrien som flytt till Libanon. En pappa som burit sina två små barn i tio dagar, för att undkomma vägspärrar och annat. Jag kan inte ens föreställa mig den fasan, att behöva beskydda sina barn från krig. Det gjorde att det inte kändes så viktigt med de där nya nagellacken och vaddetnuvar som jag hade tänkt köpa, satte in en slant till Unicef istället. Det kan man för övrigt göra här.

Hugo har sin lediga dag idag (går numera 9-15 mån - tors) och vi har ägnat oss åt att städa. Sen ska vi ut i det fina vädret när han vaknat från sin middagslur, men tanken på att vara ute och sen komma in i en svinstia gjorde att vi gjorde den här prioriteringen. Nora är fortsatt ganska gnällig, men doktorn såg i onsdags att hon var röd i halsen, så kanske mår hon inte prima. Annars firar vi att hon idag för första dagen på tre månader inte var så täppt i näsan att hon behövde sova i bilstolen, utan kunde ligga i sin egen säng.

Jaha, det om detta.

Triss i typer

Idag var jag och Nora på föräldragrupp på BVC. En grupp för andra- eller tredjegångsföräldrar, som ska innehålla tre träffar. 

På föräldragrupperna man man urskilja tre typer av mammor.

1. Hon som ser detta som ett trevligt tillfälle att komma ut ur huset. Man får ta på sig lite vettiga kläder, och har även en anledning att borsta håret. Barnet är (hyfsat) helt och (kanske inte så) rent och man ser fram emot en trevlig stund utanför hemmets fyra väggar.

2. Hon som ser detta som En Slags Tävling, där man har chansen att visa att man är en hipp och piffig mamma. Naglarna är välmanikyrerade och håret lockat, barnet är uppklädd i den senaste kollektionen från Polarn o Pyret eller Geggamojja och man hoppas naturligtvis att barnet ska bli utnämnt till Miss BVC. 

3. Hon som Har Släppt Allt. Som kommer med håret på skaft (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar) och utslitna leggings (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar) och brösten åt alla håll så att barnet kan ammas fritt och när som helst (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar). 

Den här gruppen bestod mestadels av kategori 1, vilket var trevligt. Men ändå, det enda vi har gemensamt de flesta av oss är ju att vi har barn i samma ålder, så några nya vänner för livet räknar jag inte med att få. På eftermiddagen var det förskolans dag med gemensamma aktiviteter på gården, såsom vårstädning och korvätning. Inte helt lätt att göra ett handtag när Nora var med, föga intresserad av att sova, men nån liten rabatt fick vi krattad. 

Inte så hippa, men glada för en trevlig liten utflykt.

Kvällsspaning

Det är definitivt mer drag i den här tjejen än vad det var i Hugo när han var tre månader. Här står (!) hon i soffan och spanar ut... Superstark är hon, vrider och vänder sig och drar i sina leksaker i gymmet. Kul att det kan vara så olika!

Pb

Även Snyggo slog på stort och satte PB, men på tio km i stället för en... Han sprang i B-heatet och blev tvåa på 37.05, prel tid. Kul! Men banankaka, hallå vad hade jag trott. Hade fullt sjå att hålla ordning på miniaporna.

Godingarna

Nu ska vi snart plocka ihop oss för att åka och kolla på när Snyggo springer 10000 meter på bana. Eftersom det är utomhus tänkte vi att vi kan göra en liten utflykt allihopa, även om det blir i lite senaste laget för Miniapan. En banankaka har konstruerats, för picknick ska man väl ha en sån här gång!? Vi som inte springer måste ju också ha nåt att göra...

Nej, det här duger inte

För ett tag sen började jag läsa den här:



och var då positiv till alla som frågade hur den var. Det är Johanna Mos tredje bok, men första deckare. Det märks att författaren är van att skildra personer och miljöer, och jag tyckte inledningsvis att den höll rätt så hög klass.

Men. Så kommer man längre in i boken, och den blir aldrig spännade. Jag tycker om man ska skriva en kriminalroman, att man bör ha bra koll på hur polisen jobbar. Deras miljöer och vardag och hur man nästlar upp ett fall, genom olika indicier osv, kan vara riktigt spännande. Om man INTE skriver på det sättet, om man liksom lämnar det polisiära åt sidan och bara låter sin huvudperson kommisare Bengt (eller vem det nu kan vara) åka runt lite på måfå och greja, då måste det vara vansinnigt spännande för att man ska kunna bortse från att man man inte får de andra bitarna.

I den här romanen finns ingetdera, och jag blev så oerhört besviken när historien får sin upplösning genom att kommisarien ba "hm vi kanske borde kolla på den där listan om vi hittar nåt spännande namn oj ja det gjorde vi det var visst han som har dödat alla då åker vi och plockar in honom" och sen är boken slut och man sitter där med skägget i brevlådan.

Kanske borde inte ALLA skriva kriminalromaner? Kanske några enstaka författare skulle skriva nåt annat? Johanna Mo, till exempel.

Min tränare och jag

Nu är jag igång med mina 3-4 pass i veckan, som enligt min tränare Snyggo ska vara ett kvalitetspass (snabbpass/intervaller/backträning efter behag), ett långpass (10-15 km) och 1-2 distanspass i medeltempo. Idag var det dags för kvalitetspasset, och OJ så kul det var! Nu vill jag bara köra såna pass! Joggade ned till järnvägen i 5.45-tempo. Körde 8 tvåhundringar i backe på bron över järnvägen, superkul. Sprang sen hem och den kilometern landade på 4.48! Har aldrig i hela mitt liv hållt det tempot i en kilometer förut. Att jag gjorde det nu efter avslutade intervall säger kanske något om att jag alltid värmer upp för dåligt...

Roligare än så blir det inte idag eftersom klockan är så mycket att det är sovdags för länge sen.

Jag borde visst ha valt en 14-årig bagarskola i stället

Som ni vet älskar jag att baka. Bullar, pajer, tårtor, mjuka kakor. Vi har ett liten mörk fläck här dock, och den heter SMÅKAKAN. Under hela min uppväxt har jag varit omgiven av torplyckor, brysselkex och schackrutor. Bondkakor, nötklickar och finska pinnar. Både mamma och farmor har varit flitiga bagare av devisen att det aldrig ska saknas en sån här liten torr bit till kaffet. (Inget ont om konsistensen nu alltså, men vi pratar ju inte de saftigaste bakverken).

Eftersom jag är i avsaknad av paradgren inom småkakans värld gick jag helt enkelt på vad som såg fint ut i receptboken. Chokladsnurror, lät väl trevligt!?

Skred till verket, knådade och kavlade med mycket möda och stort besvär och så läser man "lägg den ljusa degen ovanpå den mörka" och man ba VAD i ALLSIN dagar, är det första april?? Ja, det kan jag ju göra, eller så går jag och tömmer sjön på vatten eller åker till månen i min roddbåt. 

Premiär

I lördags ställde vi ut våra nya utemöbler. Blev mkt bra och stolarna är skönare än vad de ser ut. När vi nu hade gjort i ordning var ju naturligtvis kvällsförtäringen (glass...) tvungen att intas där ute. Svinkallt förstås, det är ju Sverige vi bor i, men ändå lite härligt.



Nu kom jag och Nora just tillbaka från Jack the dentist, han har plockat bort stygnen. Det jag gillar hos min tandläkare, den familjära stämningen, den avslappnade attityden och att de har full koll på vem man är, är också det jag ibland har svårt för. Folk kommer och går och man får oftast vänta minst en kvart, förvisso i sällskap av sköterskor som kommer och gullar med barnen och berättar anekdoter från helgen. Men det positiva överväger. Jag tror inte att så många har det så trevligt hos tandläkaren...

Har nu också bokat läkartid för Nora, som ju varit täppt och snorig i hela sitt liv. Kan vara bra att kolla tyckte BVC, även om hon går upp i vikt.

Jaha, då är frågan vad man ska skriva på detta dagens blad, som är blankt fram tills klockan 15 då Hugo ska hämtas.